Tri your Limits

Don't limit your challenges.
Challenge your limits.
Ironman 2015

Sida 2 av 5

Triathlon-bikefit för fattiglappar

Tänkte börja med ett litet erkännande: landsvägscykling är en av mina favoritsporter. Fast än jag tycker spinning är rätt tråkigt 🙂

  1. Det går fantastiskt fort och jag älskar fartkänslan när man susar genom kurvor och över (mindre ;-)) kullar
  2. Med fötterna fastspända kan man ösa på och halkar inte av med fötterna
  3. Snabba brillor och tighta kläder är awesome
  4. Mecka och finjustera cykeln är kul och gör att passen blir ännu roligare när växlarna klickar i perfekt utan rassel
  5. Dessutom är jag hyffsat snabb (med hänsyn till träningsbortfallet under våren)
Ulrika drar ifrån!

Ulrika drar ifrån!

Nä okej, det är kanske lite överdrift och driv med Ulrikas förra inlägg 😉 Men jag tycker cyklingen är ett kul komplement till de andra grenarna. Samtidigt är en fördel med cyklingen att den är mer skonsam för benen än löpningen, vilken jag tar det lite lugnt med just nu för att undvika krämpor.

Även om jag skojade lite med Ulrikas inlägg ovan så tar jag henne på allvar och försöker göra mitt bästa för att hon ska kunna uppskatta cyklingen. Hon har fått hjälp med praktiska detaljer kring cykeln för att bli bekväm och fått mycket mentalt stöd under rundorna. Vi ska försöka ta något lugnt ”lekpass” och öva balans och cykla åttor i helgen för att Ulrika och cykeln ska bli lite bättre vänner med. Jag är övertygad om att det kommer gå bra även om det kanske inte kommer bli hennes favoritidrott. Hon gjorde ju faktiskt en bra tid på cykeldelen i halv-ironman förra sommaren.

Som vissa kanske noterat på Instagram, så hade vi cyklarna uppe i köket härom dagen för att göra lite ”bikefit” vilket innebär att göra justeringar för att få så bra sittställning som möjligt på cykeln. Sittställningen är mycket viktig för att inte få (onödigt mycket) ont och orka trycka på i de 18 milen som vi ska cykla. Kan man spara lite på rygg och nacke är det skönt under löpningen.

Vi har ju inte köpt riktiga triathlon-cyklar, dels för att spara lite pengar och dels för att kunna köra vanliga cykellopp (där triathlon-cyklar inte är tillåtna). Vi har satsat på ”good enough” och kör därför med vanliga landsvägscyklar och så kallade tempo-pinnar, som man vilar på samtidigt som man minskar luftmotståndet. I stället för dyr professionell valde vi också att satsa på egenhändig inställning av cyklarna med hjälp av lite informativa youtube-videos (länkar för den nyfikne: nr1nr 2nr 3). Vi tar gärna emot feedback om någon kunnig där ute har förslag på hur vi kan förbättra sittställningarna ytterligare. Så här såg det ut efter justeringar:

Bikefit_Simon

Bikefit_Ulrika

Det är lite kul att jämföra våra vinklar med avseende på våra kroppsproportioner och inställningsmöjligheter på respektive cykel. För mig har vinklarna faktiskt blivit riktigt bra (och det känns bra när jag cyklar). Mycket tack vare att jag köpt en begagnad framåtlutad sadelstolpe som låter mig komma tillräckligt långt fram. Möjligtvis kan mitt styre sänkas ytterligare om det inte påverkar andning eller kraft negativt.

Ulrika ser också bra ut, men skulle kunna flyttas aningen mer framåt (och uppåt för att behålla vinkeln i benet). Tyvärr är inte det möjligt på grund av att hennes cykelram har sadelstolpen inbyggd och sadeln är maximalt framskjuten. Vi ska flytta bak hennes kuddar på tempopinnarna lite så hon får bättre stöd för armbågarna däremot.

Ett erkännande

Landsvägscykling är inte min favoritsport…

Jag försöker och jag försöker och jag försöker och jag försöker.
1) Det går så fort att jag är livrädd 95% av tiden, eftersom minsta lilla sten eller vindpust kan få en att krascha och dö.
2) Fötterna sitter fast i pedalerna som jag hela tiden glömmer att knäppa loss i tid och skulle jag tillhändelsivis köra på den där stenen så bara välter jag.
3) Jag känner mig såå ful i  blöjshorts, hjälm och glasögon. Det är något med min huvudform..
4) Jag måste hela tiden ha koll på utrustningen och att alla kuggar sitter där de ska och vinklar hit och dit. Jämfört med löpningen och simningen där jag bara har mig själv att tänka på, mitt eget maskineri, så är cyklingen en stor utmaning för mig.
5) Dessutom är jag långsam.

Spinning fullkomligt älskar jag, där jag kan både vara DJ och köra totalt slut på mig själv så mjölksyran bara sprutar. Men på landsvägscyklingen blir jag ofta knappt andfådd eftersom jag inte vågar trycka på alls. Dessutom tar det sån otrolig TID jämfört med löpningen. Som ni hör är jag lite irriterad. Igår hade jag världens sämsta pass på cykeln. Vi cyklade från Malmö till Bjärred och tillbaka, ca 4 mil. Det var motvind och det gick i snigelfart, hur mycket jag än försökte. Det väcks en massa ilska i mig när jag sitter på den där jäkla hojen. Jag som nästan aldrig brukar bli orimligt arg. Tårarna sprutar minst en gång per långpass. Hur ska detta gå? Jag är orolig.

Man ska väl vara ärlig med sina svagheter tycker jag, och här har ni min.
Cykeljävel.

//Ullis

 

Löpturné!

Ni som följt flödet på instagram vet att jag har varit på resande fot de senaste två veckorna. I soliga California, USAs västkust. Jag åkte dit med min syster dagen efter att jag jobbat min sista dag på jobbet i Linköping. Det behövdes kan jag bara säga. Veckorna innan dess var fyllda till bredden med att avsluta alla lösa trådar, försöka träffa alla vänner så mycket det bara går och att packa ihop lägenheten och flytta. Så det var med lättnad jag satte mig på planet mot solen.

Foto 2015-06-30 05 00 57

Väl där väntade roadtrip längs kusten mellan San Diego i söder till Monterey i norr. Vi hade ett lugnt tempo och varvade körningen med sköna stunder på stranden. När jag fick vila och trycka på Ctrl-Alt-Del så kom träningslängtan tillbaka med stort T. Spenderade därför de flesta dagar med att löpa. Både simning och cykling var för meckigt att få till, men löpningen var alldeles perfekt. Det är ett fantastiskt sätt att se världen på. Det var några gånger vi anlände till ett ställe sent på kvällen i mörker och att sen då få krypa upp tidigt på morgonen och knyta på sig skorna och ge sig ut i en helt ny miljö var nästan lite magiskt. Eftersom det var soliga Cali så fanns det alltid en strand tillgänglig med de där oändliga vågorna som slog mot mig. Så jäkla fint!

Det var skönt att kunna hålla igång kroppen ganska bra under resan. Det brukar ju annars bli typ tvärt om och att man mest äter gott och ligger still… Klimatet var varmt och mysigt och det räckte alltid med ett par minishort och linne, mina allra bästa löpkläder 🙂 Bekräftar bara det jag länge funderat över: jag är inte riktigt gjord för svenska kylan. Väljer 50 grader och stekande hetta framför -5 och snålblåst alla dagar!

Vi var även ute i Nevadas öken och besökte Vegas (sjukaste stället på jorden!) och passade då på att hajka lite ute i öknen. 48 grader varmt och ingen skugga, man orkar fasen inte långt alltså! Tog en liiiiiiiten löprunda mest för att ha känt hur det känns. Asfalten var alldeles mjuk och svampig efter 3 minuter bultade hela kroppen. Blev så jäkla imponerad av de människor som springer Badwater Ultra, 21 mil i denna miljö (läs mer här)!

image1 (4)

Nu är jag iallafall hemma efter denna hejdundrande resa och fokuserar för fullt att köra kombinationspass och få in mer tid på cykeln inför Vätter Challenge. Det drar ihop sig med skrämmande hastighet inför den stora dagen. Idag är det en månad kvar till IRONMAN!!!!!!

PIRRIGT ÄR DET MINSTA MAN KAN SÄGA!!!!

//Ullis

Sommaren är här och snart bara en månad kvar!

Nu är vi äntligen tillbaka på bloggen efter ett längre uppehåll.  Anledningen till att det mest blivit uppdateringar på Instagram senaste veckorna har varit mycket jobb och plugg, Simons examen, vår flytt ner till till Malmö och flera utlandsresor. Jag ska se till att bjuda på lite tillbakablickar nu, men sen kommer det bli fullt ös med nya uppdateringar framöver! Det är ju snart bara en månad kvar till vårt stora mål – Ironman Kalmar 2015!

Vad hände egentligen på Stockholm Marathon?

Vad ska man säga, vår uppdatering nedan sammanfattar det hela ganska bra.  Härligt trötta som man ska vara efter ett par timmars löpning 🙂 Som väderleksprognosen hade utlovat fick vi ett mycket blött och blåsigt maraton med bara korta stunder uppehåll från regn. Vi hade i alla fall bra med kläder på oss så det var inget större problem, först efteråt blev det svinkallt och vi fick snabbt byta om och skynda till tunnelbanan för att söka värme.

Vi hade båda bra och förhållandevis problemfria lopp och var nöjda med resultaten (inga strejkande magar eller stukade fötter). Ulrika, som knappt hade fått någon sömn innan och stressade upp från Linköping samma morgon, gjorde nytt personbästa på tiden 4:26. Och några minuter snabbare hade hon varit om hon inte tappat sitt kreditkort under loppet och fick springa tillbaka och hämta det! Själv joggade jag på försiktigt och fick sällskap av min mor Marianne större delen av loppet, och vi kunde glada springa över mållinjen tillsammans efter 4:10. Väldigt kul avslut, dels för att mina ben höll hela vägen och dels för att jag hade gett min mor anmälan till hennes första maraton i födelsedagspresent 🙂

Efter loppet var det lite sedvanlig träningsvärk och återhämtning. Framför allt för mig som hade en betydligt sämre grund (efter sjukan) än Ulrika. Hälsenorna och högra höftböjaren tog lite stryk men det har repat sig bra. Det var antagligen inte alls optimalt träningsmässigt för oss att springa maran (eftersom det sliter på kroppen) men det känns väldigt skönt psykiskt att vi har distansen under någon form av kontroll. Nästa gång vi springer 4,2 mil ska vi bara simma 4 km och cykla 18 mil innan 😉

För den nyfikne så finns Ulrikas lopp på Movescount här och Simons lopp på Garmin Connect här.

Vad händer nu?

Senaste veckorna har vi båda försökt pussla in så mycket träning efter de begränsade möjligheter som funnits. Nu kommer det bli nya tag när vi äntligen kommer kunna klämma in lite större träningsmängd. Det kommer vara mycket fokus på ordentliga långpass i samtliga grenar, att köra mer kombinerade träningspass och att bli mer bekväma med simning i öppet vatten. Vi ser också fram emot att köra vårt förberedande halv-ironman i Jönköping om två veckor. Det kommer bli ett bra formtest och övning för den verkligen prövningen tre veckor senare!

Uppladdningsvecka

Då var det dags. Första dagen av sista veckan. Fem dagar innan marathon. JIPPI!!!! Det här den absolut bästa tiden tycker jag. När man närmar sig tävlingen och känner att man knappt kan göra mer än att bara finslipa formen och uppladdningen. Det gäller verkligen att sköta veckan snyggt och skapa så bra chanser som möjligt!

Träningsupplägg:
Måndag: lugna 10 km och lågkolhydratskost
Tisdag: lugna 5 km och minimalt med kolhydrater
Onsdag: 3 km och börja kolhydratladda dvs inte öka mängden mat men högre proportion kolhydrater
Torsdag: Simma och kolhydratladda
Fredag: Vila (är på  konferens hela dagen så inget annat går). Fokus på dricka och äta bra och regelbundet. Försöka sova ordentligt.

Mina bästa tips!:
1) Släppa tid och rum och gå in med inställningen att jag ska springa hela dagen. Gå in i stunden och bara vara. Se allting runt omkring mig och försöka uppleva allt så närvarande som möjligt.
2) Hålla lätta steg
3) Inte tänka på distanser förrän efter 3 mil. Annars är det lätt att fastna och bara tänka distans och hur mycket det är kvar. Jag känner mig alltid bättre när jag inte värderar känslan i hur långt jag har kommit utan bara kör på. Först när det är 11 km kvar kan ”nedräkningen” börja. Brukar då vara så pass trött att det är skönt att ha en siffra att fokusera på. En km i taget. ”Bara 7 kvar…. Bara  6 kvar…”
4) Ta hjälp av publiken! Det finns så otroligt mycket energi att hämta om man lyfter blicken och tittar på alla glada människor som står runtomkring banan och har tagit sig dit bara för att heja på!
5) Drick, drick, drick! Alltid ta en kopp på varje station för att hålla uppe vätskenivån. Är den för låg eller att du känner att du är törstig är du tyvärr redan körd och det är försent. Din värsta fiende i ett marathon är rubbat vätskebalans, utan tvekan.
6) Hålla mig undan energidrycken! Misstag nr 1 är att börja dricka energidryck för tidigt i loppet. Det skapar bara en onödigt skarp insulinkurva som sen kan dippa och göra att du hamnar ännu lägre än du började. Dricker jag energidryck utan plan så kollapsar magen och jag tappar helt klart fokus. Kör istället med egen gel som jag vet funkar med min mage och som kroppen är van vid. GU-gel banan/jordgubb, mmmmmm!

Ulrika innan Sydnet M    Ulrika efter Sydney M

Före och efter Sydney Marathon, mitt första 🙂

Bästa minnen från förra året:
1) Mitt bästa minne från förra året var när jag var så sjukt trött vid undergången från gamla stan och de spelade E-type på högsta volym och jag gick en liten bit. När jag kom till undergången och såg alla taggade människor så tänkte jag bara ”Vasjutton, kom igen nu!” och började springa igen, vilket genererade ett VRÅL från publiken. Det var som att jag var en rockstjärna och jag lyfte armarna i luften och folk blev som tokiga! Över lilla mig! Orkade säkert 3 km på detta energitillskott…
2) En, vad jag tror, berusad hemlös person som halvligger lite skönt mitt i banan med kaptensmössa på sned och som visar sig vara självaste Johan Rabeus som hest skriker ”Heeeeeeeeeiiiijjjaaaa”.
3) En man som fjärtade högt och blev så rädd att han snubblade på sig själv…. (Humornivån sjunker ju längre man kommer)

Mina mål:
1) Överleva
2) Komma i mål på under 4.30

Jag känner mig stark inför loppet. Körde blodomloppet med jobbet i torsdags och fick till ett bra lopp trots den sjuka mängden människor som trängdes på liten yta. Lyckades ta mig i mål snabbast av tjejerna på jobbet och går numera runt och kallar mig för Blodomloppsvinnare för att hålla självförtroendet på topp!

 

Comfort-Zone-Finale

 

Tillbaka på benen!

Efter mer än 1,5 månader, vad som känts som en ohyggligt lång period, ser det ut som om jag äntligen är på banan igen. Efter att mitt halsont sakta försvunnit och energin återvänt så började jag under förra veckan med några trevande första träningspass. Lite uppförsbacke har det varit, både psykiskt och fysiskt. Det är mycket vana och rutin som håller igång kontinuiteten i träningen, och jag måste ladda mentalt för att bygga upp det igen. Fysiskt har upplever jag att andningen är ansträngd och mycket av min styrka och stabilitet har tappats. Det senare känns lite som när man brutit armen när var liten och efter ett par veckor fick ta av gipset för att återfinna  ett kraftlöst bihang.  På de första rundorna ser det ut som att jag har tappat uppskattningsvis 45 sekunder per kilometer på 10km tränings-tempo.

Men jag är otroligt glad ändå måste jag säga! Det är helt fantastiskt att äntligen äntligen äntligen få komma ut och röra på sig ordentligt. Speciellt nu när våren är här på riktigt i Linköping. Det är grönt och fint ute i motionsspåren och man slipper pälsa på sig så fort man ska utanför dörren. Under de första löprundorna har det också snabbt känts allt bättre. Framför allt andningen har förbättrats från att vara riktigt till helt okej.

Man ska ju lära sig av sina misstag och jag har försökt reflektera kring sjukan jag haft. På labbproverna jag nämnde i förra inlägget fick jag inga tydliga besked nämligen. Sköldkörteln fungerade som den ska och TWAR-provet visade att jag har haft en infektion tidigare, men inte vid provtillfället. Så jag har inget säkert facit på vad det var, även om TWAR är känns rimligt. Anledningarna till att det det blev så långdraget har jag också funderat över. Jag det var riktigt dumt av mig att köra de sista två-tre träningspassen när jag började känna mig lite hängig, framför allt det där sista 3-timmars spinningpasset. Man vet ju att man ska lyssna på kroppens signaler. Men det ääär ju så lätt att säga till sig själv att man bara mesar sig och letar ursäkter. När jag väl var sjuk var jag nog rätt bra på att ta hand om mig själv ordentligt. Men jag tror en bidragande faktor till långvarigheten var att jag innan  utsatt mig själv för en lång och väldigt stressig period med arbetssökande, examensarbete, veckopendling och mycket träning. Stress ska aldrig underskattas, även om det inte nödvändigtvis leder till sjukdom så kan det definitivt hämma  träningseffekt med. Som tur är ser det ut att bli en betydligt lugnare och mer fokuserad period framöver nu 🙂

marathon_meme

Med mindre än två veckor kvar till Stockholm Marathon känns det såklart lite nervöst att ha ett långt uppehåll och fem löppass i benen. Min målsättning är ändå att delta i loppet och göra mitt bästa för att njuta av den fantastiska upplevelsen och folkfesten som loppet är. Det blir däremot inget tidsmål, jag får ta det steg för steg. Förra året var både jag och Ulrika riktigt dåligt förberedda med, och runt kom vi ju ändå, med en fantastisk upplevelse i bagaget!

stockholm_marathon_2014

Under Stockholm Marathon 2014, fortfarande pigga? Jag inväntar en hämndbild från Ulrika i hennes nästa inlägg 😉

Träningsplanen just nu är att försiktigt öka träningsmängden igen. Först genom att bygga upp antalet träningspass per vecka och hålla dem relativt korta. Sedan, under resten av sommaren, kommer fokus vara att bygga den volym (längd) på passen som kommer krävas för Ironman Kalmar. Mer om det kommer framöver!

Status update

Tjenixen! Tänkte checka in med en uppdatering. Tyvärr har min sjuka varit ruggigt seglivad. Även om jag  känner mig ganska bra så sitter fortfarande med halsont och negativt påverkad andning. I fredags var jag hos läkare för tredje gången utan att få några klara svar. Fick i alla fall ta prover för TWAR och sköldkörtelhormon. Fick tjata lite om TWAR-provet eftersom det är dyrt för vårdcentralerna att ta. Det ska bli väldigt skönt att få klart besked om just det, för det kan bli en extremt utdraget om man har det, tränar och inte blir behandlad.

IMG_20150428_184932~2

Jag känner mig som sagt 95 % bra så jag tog en försiktig jogg igår för att se vad kroppen skulle tycka. Sammanfattningsvis kan man säga att benen var överlyckliga men att halsen och andningen inte gillade läget. Pulsen låg en bra bit över vad den hade gjort för motsvarande runda innan jag blev sjuk, men det kan bero på situationen i allmänhet med.

IMG_20150428_185156~2

Med en månad kvar till Stockholm Marathon känns det lite surt nu. Jag har inte tränat ordentligt på 1,5 månader och försöker mest fokusera på att inte stressa upp mig över det. Det får bli som det blir, förhoppningsvis är jag helt bra och kan jogga runt i ett bekvämt tempo utan några speciella ambitioner.

Vi har tyvärr bestämt oss för att hoppa över Vätternrundan och sålt våra startplatser. Dels på grund av min sjuka, att loppen ligger nära inpå varandra och för att att vi kommer flytta ner till Malmö under andra halvan av Juni . Vi tyckte det blev lite mycket annars. Vätternrundan får bli ett annat år i stället, man kan inte göra allt samtidigt 🙂

Håller tummarna för klara besked och snabb bättring för att kunna jobba vidare mot vårt största och viktigaste mål i augusti!

Vrickad dygnsrytm…

Den senaste veckan har jag kommit in i en dålig livsrytm. Jobbar länge och sent om kvällarna och försöker gå hem tidigt fast jag egentligen skulle behöva stanna längre, skyndar hem för att slänga mig i sängen, uppjagad och fylld av tankar på allt som händer runtomkring så jag har svårt att sova, upp 5h senare för att ta mig ann morgonpassen kl 06.30. Morgonpassen passar verkligen inte med jobbet, men kan inte ändra på upplägget nu riktigt. Att jag sen inte ens fått sova i sängen pga att de hittat mögel under golvet i sovrummet är ännu en historia. Och att jag sen krockade in i en annan bil igår vart ju …. grädden på mosen. Märker att jag är rätt tärd och på gränsen….
Status för idag är att det stormar och blåser orkan inuti och jag försöker hålla mig i masten och styra skutan i hamn. Längtar tills imorgon och helgen då äntligen sällskap väntar och roliga planer 🙂

Imorse vart det 60 min spinningintervaller med maxpulstoppar och nu väntar ett bodypump-pass, känns stabilt och bra.

Sunday funday

Jag är här! Jag är äntligen tillbaka i bloggen efter ett långt uppehåll och det känns grymt bra!

Anledningen till detta uppehåll är att mycket har hänt på sistonde. Jag kommer inte gå in på de närmaste detaljerna men det har varit mycket att ha i huvudet och tänka på. Det roligaste och mest häftiga av allt detta är att jag har fått nytt jobb! På IKEA! I augusti kommer jag att börja som deras nya management trainee på den strategiska globala HR-avdelningen och jobba med att ta ut IKEAS nya HR-strategi. Helt sjukt häftigt och precis det jag velat jobba med ända sen jag började plugga, dessutom på ett fantastiskt spännande företag. Detta innebär att min arbetsplats kommer att flyttas till Älmhult och därför ska jag och Simon flytta till MALMÖ i sommar! För nyhet nr 2 är att även SIMON FÅTT JOBB! Han kommer jobba som managementkonsult på Bearing Point och jag är så stolt över honom!

Så våra dagar spenderas på Hemnet, vi har blivit riktiga Hemnet-junkies… Utöver att gå på visningar och planera för en ny rolig framtid så har träningen även funnits med i hjärtat. Som Simon skrev tidigare så är han fortfarande sjuk, jättekonstigt. Jag misstänker att han har fått något riktigt ihålligt virus som vägrar ge sig. Känns väldigt tråkigt att han inte kan hänga med och träna som vanligt, jag vet själv hur otroligt frustrerande det är att inte kunna köra på som vanligt och känna att man tappar för varje dag. Stor eloge att han faktiskt stannar hemma och inte riskerar, för man blir fasen bara sämre av att stoppa huvudet i sanden. För min del så har träningen ändå flutit på ganska bra. Mängden har minskat något på grund av alla omständigheter men jag är glad att jag lyckats hålla frekvensen uppe och för det mesta hunnit med att träna någonting varje dag de senaste veckorna. Förutom två dippar med feber och varit hängig så har kroppen växlat över till vårmode riktigt bra 🙂 Här kommer en sammanfattning över hur träningen inom de olika grenarna har gått över vintern för mig.

Simning:
Stora framsteg! Har sedan årsskiftet spenderat tisdagmornar kl 06.40 i simhallen på simmis. En simskola med triathlonfokus som vår grymma triathlonförening står för. Fantastiska människor och bra coach med individuell feedback för att få till bättre teknik. För min del så har det betytt natt och dag verkligen. Förvisso har jag simtekniken sen jag tävlingssimmade när jag var mindre, men det är många år nu som jag inte har simmat någonting alls. Mina viktigaste lärdomar hittills är:
1) Glida i armtagen och använda höften och core för styrka
2) Förlänga axeln i armtagen och jobba med hög armbåde
3) Man blir INTE snabbare bara för att jobbar som en väderkvarn…
Jag försöker hålla 1-2 simpass/vecka.

Cykling:
Stora framsteg även här! Att bli spinninginstruktör på Frisk har hjälpt mig att ge cyklingen den tid den behöver och har procentuellt sett spenderat absolut flest timmar på cykeln. Detta har gett bra känsla för hur kroppen jobbar med ställningar etc och jag har även följt Coltings vinterupplägg där jag tränat styrka i rundtramp och att hålla tempo. Sen kommer det ju bli enorm skillnad nu när det är dags att plocka fram racern och cykla på riktigt…. ojojoj! Får se om jag är redo för Vätternrundan i juni. Men jämfört med i somras när jag knappt hade cyklat någonting alls så känner jag mig väldigt trygg i cyklingen.
Jag försöker hålla 3-4 spinningpass/vecka.

Löpning:
Min stora kärlek 🙂 Trots att ha fokuserat mycket på simning och cykling så finns det faktiskt ingenting som slår löpningen. Den lycka löpningen ger mig alltså. Det kvittar hur jag mår innan jag drar på mig dojorna, efter 3 km ute är det som knark i hela kroppen. Dock, helt ärligt så är vintern SKIT löpmässigt… Jag måste säga det. Alla lager som ska på gör att det känns rätt omständigt att ge sig ut. Man måste hålla koll på underlag och passa på så fort det har varit barmark och sådär. Isen som legat denna vintern var en riktig partypooper! Men de senaste veckorna har varit helt fantastiska. Vartenda litet vårtecken har varit så tydligt och mysigt att få följa. Jag har ökat distanserna successivt inför Stockholm Marathon den 30 juni. Mina bästa stunder är för tillfället torsdagarna i Vidingsjö då Lok-milen är helt magiskt. Som en liten ko på grönbete 🙂
Jag ger för tillfället löpningen lite större utrymme pga marathon som närmar sig plus att det ger mig så otroligt mycket sinnesro och balans, vilket är välbehövligt just nu. Jag försöker hålla 4 löppass/vecka varav 1 intervallpass.

Generellt sett så har jag börjat tänka mycket på vad det är som driver en. För mig är det mycket att övervinna, nå nya saker, se saker förändras. Jag fick nyligen frågan om vad som gör mig riktigt lycklig. Och jag vet inte om jag kunde svara på det. Det är så mycket men samtidigt så svårt att sätta fingret på. När allt kommer omkring så handlar det nog för mig ofta om känslor och ett tillstånd av lycka. Sen kan det tillståndet nog framkallas av olika saker. Men ja, att resa, vara i naturen och leva i nuet är bra saker. Världen gör mig nog lycklig helt enkelt.

Här är några roliga bilder jag har suttit och grävt upp på stunder då jag känner mig lycklig och nära livet 🙂

Jag och valNär jag träffade min första val

Ullis och Wally 2När jag träffade Wally, en kelen fisk i barriärrevet



Ullis innan bungee 2
 Ullis efter bungee

Före och efter bungeejump i Nya Zeeland

Ullis på toppenPå toppen av mitt första ”berg” Ben Lomond

Allt handlar om att våga satsa mot stjärnorna, ta steget och ge det bästa du har. Och framförallt njuta av vägen dit. Med risk för att låta klyshig, men det är resan som räknas, inte målet.

Vi lever fortfarande

Det har varit lite tyst här på bloggen senaste två veckorna vilket har sina anledningar då det hänt mycket stora andra saker i våra liv 🙂 Utan att gå in på detaljer så har det involverat massvis med arbetssökande som slutligen resulterat i positiva besked och lett till att vi börjat kolla på bostad på annan ort.

På träningsfronten flyter det på rätt bra för Ulrika med alla aktiviteter. Hon lovar att hon ska bli lite bättre på att uppdatera Moovescount så träningen syns här på sidan.

Min träning har tyvärr fortsatt legat på is sedan förra inlägget på grund av att sjukdomen håller i sig. Jag har varit i kontakt med läkare i två omgångar som bara ordinerat vila. I eftermiddag, efter mer än tre veckors sjukdom ska jag och träffa en läkare igen för att förhoppningsvis få utesluta Halsfluss och Twar. Håller tummarna för jag vill så sjuuuuuukt gärna komma igång igen nu. Så länge blir det mer ingefära-te och drömmande framför youtubeklipp från olika Ironman-race runt om i världen. 🙂

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018 Tri your Limits

Tema av Anders NorenUpp ↑