Tri your Limits

Don't limit your challenges.
Challenge your limits.
Ironman 2015

Kategori: Okategoriserat (sida 1 av 5)

Race Report – Ulrikas Ironman 2015

Idag är det fredag. Över en vecka sedan vi åkte till Kalmar. Huvudet har gått i ett sedan förra helgen och veckan har varit lite som en känslomässig bergochdalbana. Jag har behövt de här dagarna på mig att smälta allting som hände förra helgen. Det här blogginlägget har blivit min terapi. Att få gå igenom hela helgen en gång till och njuta varje gång jag läser igenom. Så här kommer det, en riktigt detaljerad sammanfattning av Ironman-helgen! Mitt Everest.

Torsdagen:
Jag kom hem sent på onsdagskvällen efter intensiva jobbdagar och när jag satte mig på tåget kändes det så härligt i kroppen att äntligen få ladda om. Ingenting som var i vägen inför Ironman! Simon och jag grillade på kvällen och hann med lite mys innan vi la oss. Jag vaknade dock mitt i natten av att magen gjorde otroligt ont. Låg och vred mig och gnydde och ville bara kräkas. Simon hämtade hink och jag mådde riktigt kass. Sen lyckades jag dock somna om och när jag vaknade på torsdagsmorgonen så mådde jag helt bra igen, fast lite svag i kroppen. Vart så skraj att allting skulle falla så nära inpå loppet, så jag var så otroooligt lättad på morgonen där!

Vi packade ihop alla grejer och packade bilen full och lämnade Vilda hos Ingemar för att sen äntligen vara på väg! Vi var båda superglada och livet kändes riktigt bra! Vi lyssnade på alla peppiga låtar vi samlat på oss under året och det var verkligen en fantastisk känsla. Solen sken, väderleksrapporten såg strålande ut, ingenting viktigt var glömt. Allt var perfekt i fas!

Det tog ett tag att åka upp till Kalmar och vi anlände strax efter 16 till hotellet. Det bara kryllade av tempocyklar och plastlådor och våtdräkter och triathlonprylar och spänstiga människor. Vi lastade av all packning rätt kvickt och begav oss till expo-området för att registrera oss och hämta ut startpaketet. Man måste som deltagare vara där från torsdagen då hela fredagen går åt till förberedelser och testa miljön. Vi gick runt lite på området och kollade i de olika tälten där utställare stog. Man fick en Ironman-ryggsäck som de flesta på området gick runt med, den såg riktigt snabb ut.

IMG_9031

Registrering och snygga ryggan

IMG_9035

Vi köpte löpmössor till vintern

Sen var det dags att åka bort till race-briefingen och välkomsbanketten. Det kändes som det var sjukt mycket folk. En enorm tennishall fylldes till bredden med spända och glada deltagare. Det var en announcer på plats centralt från Ironman, Paul Kaye, som är en av dem som säger de magiska orden ”You are an Ironman”. Han höll i mötet och gick igenom regler för racet och förklarade igenom frågetecken på banan. Sen fick vi lite pastasallad och de visade lite filmer och nyckelpersoner som skulle vara med i loppet. Det var en riktigt cool kille där, han var blind och skulle tillsammans med sin ledsagare ta sig igenom banan. Helt otroligt imponerande. De skulle simma med ett snöre mellan sig, cykla tanden och sedan springa sammankopplade igen. Vi åkte hem till hotellet efteråt och gick och la oss tidigt inför uppladdningsfredagen.

Fredagen:
Vi gick upp tidigt på fredagen och drog på oss våtdräkterna och traskade barfota ner till Vågbrytarbadet nere i hamnen, där det var officiell simträning av en del av simbanan. Det var bra att testa på hur det känns i vattnet och se man ska navigera med riktlinjer och hur solen ligger och sådär. Jag tyckte att banan var ganska oklar i praktiken. Kartan såg fin och tydlig ut men jag hade lite svårt att koppla ihop var alla bojar låg på riktigt. Det blåste ganska mycket och både jag och Simon insåg att det nog inte skulle bli någon vidare lätt simning. Men det kändes enormt skönt att få veta det. Då kan man förbereda sig ordentligt och man vet vad som väntar. Lite som att rycka bort ett plåster. Det var en väldigt mysig morgon, solen sken och det var fullt av folk på plats, alla glada som hallon! Den känslan höll som i sig hela dagen. Det var som att alla går runt unisont och pirrar ihop. Det är en häftig känsla att få dela känslan med massor av okänd människor. Alla som hade det turkosa armbandet kunde man relatera till.

Efter morgonsimmet gick vi tillbaka till hotellet och duschade och åt en lång frukost. Förmiddagen gick åt att fixa smågrejer. Vi lämnade in Simons cykel på verkstaden för att limma om ett hjul, packade iordning påsar till växlingarna, snörde skor, förberedda alla smådetaljer så allt skulle vara perfekt iordning och redo. Ju mer man fixar undan och bockar av, desto mer kan man låta nerverna ta plats. Så det handlade mycket om att eliminera allt som kan bekymra hjärnan, oavsett om det är en obetald räkning eller dåligt justerad växel på cykeln. Vi gick ut och åt en mysig lunch i solen och kollade på mållinjen. Det kändes stort.

På eftermiddagen testade vi cyklarna på en sista runda så allting kändes tiptop och sen lämnade vi in allting på incheckning i växelområdet. Det kändes både jobbigt och skönt. Det var jobbigt att lämna det för då visste man att nästa gång var det dags, då var det game! Men när vi gick därifrån var det riktigt skönt. Då var allting gjort. Ingenting mer att göra än att slappna av, äta, sova och bli redo mentalt. Så vi gick och åt en stor glass i eftermiddagssolen. Mina föräldrar kom till Kalmar under kvällen så vi åt en mysig tidig middag med dem och pratade igenom morgondagen, var de skulle stå och hur banorna gick och hur allt kändes och sådär. Det var jätteskönt. Det var riktigt härlig stämning i stan!

IMG_9048

Cyklarna redo för incheckning

IMG_9039

Pyssel och fix med att ladda alla påsar och förbereda

Sen var det dags att gå hem och lägga sig. Jag hade varit ganska cool fram tills nu, lite som att det bara var att börja och sen ta ett steg i taget och göra så gott man kan. Men när vi skulle gå och lägga oss blev jag plötsligt JÄTTENERVÖS! Min puls sköt iväg och hjärtat dunkade högre än någonsin. Jag låg där i mörkret och kroppen kändes som den blev jagad av en björn. Det tog med andra ord väldigt lång tid för mig att somna…. Fick ligga och djupandas för att ens kunna tänka klart. Men tillslut gick det J

Race day:
Klockan ringde kl 04.00 och både jag och Simon sköt upp ur sängen. Det var nästan som startskottet hade gått. Vi gick ner till frukosten och försökte äta lagom mycket utan att bli för mycket. Lagom ordentligt utan att bli tungt och lagom mycket fibrer utan att oroa magen. Inte det lättaste! Tog våra sista grejer och begav oss iväg till växlingsområdet som öppnade kl 05. Det var fullt av folk på plats och det var en slags mättad känsla i luften. En blandning mellan rusig glädje, paniknervositet och adrenalinpåslag. Solen gick precis upp när jag pumpade i den sista luften i däcken och la hjälmen på plats. Det var så satans vackert. Allting var vackert! Jag njöt och klubbades av känslan att känna mig så lycklig över att kunna få göra det här. Det som jag tänkt på och velat i flera år. Nu var det dags… Idag. Idag ska jag testa att bli IRONMAN!

Vi begav oss bort till simstarten där man skulle seeda sig enligt den realistiska tid man trodde man simmande på. Jag och Simon ställde oss mellan 1.30 och 1.45-gruppen. Vi stod där och höll varandra i handen. En solig morgon i augusti. Tillsammans med 2700 andra personer. Det var stort. Enligt väderleksrapporten så skulle det dessvärre blåsa ganska ordentligt under dagen. Så jag var beredd på en ganska tuff simning.

Och plötsligt var det dags. Nationalsången spelades och startskottet för proffsen gick. Människotåget började sakta röra sig ner mot vattnet och det kändes ganska ödesdigert. Det fanns liksom ingenting jag kunde göra. Ett års förberedelser var nu slut. Det var dags. Det är nu eller aldrig. Dags att säga hejdå till Simon, min kompanjon genom vått och torrt detta år, och bege mig ut på resan själv. Det var jag och kroppen nu. Min tur. Så jag släppte Simons hand, pussade honom lycka till, drog ner glasögonen och hoppade i.

Simningen:
Det var kort sagt ganska kaosigt i vattnet när alla hoppade i. Det var i ett utlopp ur hamnen man skulle simma ut för att kunna ta sig bort till bojarna. Och precis vid det här utloppet var det som att vågorna koncentrerades och blev jättehöga så det var mest tumult de första hundra metrarna. Kallsup, sparkar, vågor och svårt att hitta vägen. Efter första vänstersvängen blev det något bättre med plats. Då väntade en lång raksträcka rakt ut i sunden över den del där vågorna var som värst. Det var riktigt gungigt. Men jag kom in i det mer och mer och efter halva raksträckan hade jag lyckats komma in i en rytm som funkade och höll mig borta från de flesta andra. Dock kom en del och knuffades ordentligt. Det var faktiskt helt ärligt endast äldre män som simmade in i mig och knuffades och sparkades hela tiden, jag blev lite fundersam för jag tycker det är dålig stil. Märker man att man håller på att simma in i någon så slår man väl av lite på sparkarna och armtagen så man kan glida isär, inte som gubbarna gjorde: slå hårdare och trycka ner din näste under vatten. Kan verkligen förstå hur Titanic-situationen upplevdes som problematisk. Jaja, efter att ha rundat bojarna längst bort skulle man tillbaka nästan samma väg igen, men där hade jag svårt att hitta bojen. Dels för att den var långt bort och dels för att det var så svårt att identifiera rätt bojar i alla vågor. Man fick liksom vänta tills man var på toppen av en stor våg och ta ut riktning.

Karta över simbanan

Det kändes som att simningen ändå gick ganska bra och jag fick in ett bra tempo efter ett tag. Tiden gick jättefort för jag tänkte när jag hade 500m kvar att det bara kändes som det hade gått 45 min eller något sådant. Men när jag kom upp ur vattnet på rampen såg jag på min klocka att jag hade varit i 1.50! Nästan två timmar! Det var ju skönt att det kändes kortare än var det var men också lite jobbigt att vara så pass långsam jämfört med vad jag trodde. Jag sprang upp och tog mig cykelpåse på stället, in i tältet och drog av mig våtdräkten och på med nummerlappen. Sprang ut till cykeln och fick till en skön växling ändå. Den kändes kontrollerad och jag var redo för 7h på cykeln.

1120_002982

Precis kommit upp från simningen

Cyklingen:
Det kändes skönt att komma igång på cykeln och jag trampade på mot Ölandsbron. Kunde direkt köra om ett helt gäng andra vilket höjde självförtroendet lite. Solen sken och jag kände mig lättad ända in i själen över att ha klarat av simningen. Jag hade lovat mig sen tidigare att jag skulle fira för varje del jag hade klarat av och det kändes gött att ha en tuff simning i backspegeln. Trodde backen på bron skulle vara tuff, men den kändes bra. Fick upp en härlig fart nedför och susade in på Öland. Började känna mig pirrig och glad för nu visste jag att familjen kunde stå var som helst. Det var nästan svårt att förstå att de var där, nu, och väntade, på MIG! Susade igenom Färjestan och första vätskekontrollen (där familjen tydligen stod och jag missade dem haha!). Hela biten längs västersidan gick i bra tempo där vinden inte kändes jobbig. Det var ofantligt vackert och jag cyklade om andra mest hela tiden. Vid vändpunkten i Mörbylånga såg jag familjen för första gången och WOOOOOAAAAAOOOOWWW vilken lycka! Sån jäkla boost! De stog där med sitt fina hejar-lakan och hoppade och skuttade! Det var snabbt över men OJ vilken energi man fick.

En del av support-teamet <3

En del av support-teamet <3

Cykelbanan över Öland

Det fortsatte att gå söderut och kännas bra. Jag hade min näringsplan som jag följde minutiöst. Jag var så dålig senast på Vätter Challenge där jag bara struntade i gel och vatten för att jag glömde, så nu hade jag gett mig sjutton på att göra det exemplariskt. Plus att vem som helst kan räkna ut att du kommer ta slut och kollapsa under ett Ironman utan att tillföra energi. Enkel matte. Så varje 30:e minut åt jag en gel och drack vatten och varje 15:e minut drack jag. Det var också ett skönt sätt att dela upp tiden i. Lite som ett schema att vila tankarna på.

I början av cyklingen

I början av cyklingen

Vid Degerhamn såg jag familjen nästa gång, precis efter en backe, och samma effekt även denna gång. ”JIPPPIIIII!!!!!! KOLLA DET GÅR! JAG LEVER! JAG KAN!!!” Lite så. När banan svängde österut blev det rejäl motvind. Det var som det hade varit uppvärmning hittills och nu började det på riktigt. Tempot blev mycket långsammare och det kändes jobbigare. Jag trodde det skulle bli bättre när jag hade sväng uppåt igen, längst den östra sidan, men då var sidovinden riktigt stark och jag var tvungen att hålla hårt i cykeln för att den inte skulle välta. Såg flera som hade stannat i vägrenen och fått punka och jag bad till gudarna att mina däck skulle klara sig. Trampade på så gott det gick, men cyklade inte längre om andra.

DSC_0085

Vätskestation vid Resmo

DSC_0032

Det var lite som att vara i trans. Allting var samma i sådan lång tid. Benen rörde sig i samma takt, överkroppen var fixerad i samma ställning och blicken fokuserad. Framåt, framåt, framåt. Transen bröts tillfälligt av alla fantastiskt människor som hejade på. Man ur huse stog längs vägen och hejade och tjoade, fantastisk känsla.

Efter en skön medvind över allvaret och långa vindiga raksträckor så var det dags att åka tillbaka över Ölandsbron igen. Mitt på bron slogs jag av att det var sista gången jag cyklade över bron och att hela Ölandsdelen var över och därmed bara 6 mil kvar. Det i kombination med sol och det fina havet gjorde att allting kändes bra. Inte långt kvar nu. Bara sex mil. Bara en liten dagstur normalt sett. Ingenting ju. När jag susade in på fastlandet med nerförsbacken i ryggen mötte jag andra cyklister som var på väg in för växling, lite mer än 2 timmar före mig, så dog min GPS-klocka. SKIT!!!! Den är verkligen min viktigaste grej just på cyklingen för den hjälper mig att hålla farten, annars kan jag sakta ner omedvetet. Så det var bara att fortsätta och försöka ta rygg på nån som såg ut att trampa på bra. Fastlandsrundan var väldigt fin den med men något backigare och kurvigare än Öland. Så även om vinden var mycket bättre så tog det ändå energi och jag var rätt trött när jag äntligen körde in mot Kalmar för min egen växling.

När jag kom fram till linjen där man hoppar av cykeln och springer in i växelområdet måste det ha sett rätt roligt ut, jag hade ju inte stått på nästan 7 timmar så att ställa sig på fötterna igen var minst sagt vingligt! Sprang inom toa och bytte dojor till löparskorna och gav mig ut ganska snabbt. Det var många tjejer i ombytestältet som satt och såg helt slut ut och jag vart plötsligt rädd för att fastna i växlingen och sitta kvar på bänken, så jag sprang iväg innan jag hann tänka längre.

Löpningen:
Löpningen bestod av 3 varv på en runda genom centrala Kalmar och sen ut i ett bostadsområde med skog och strand. Första biten var genom stan och WOW vilken kick jag fick av alla människor. Det kändes som att det aldrig tog slut med människor som stod längs banan och tittade snällt och skrek mitt namn och hejade. Vilken grej! De första kilometrarna gick därför bara av farten. Och man fick springa förbi mållinjen i varje varv, riktigt psykisk motiverande. Tre varv var ganska bra mentalt också, för det kändes inte jättelångt. Det var helt plötsligt inte längre ett maraton, det var bara tre varv. När jag kom ut ur stan hade jag kommit in i en lunk som kändes hållbar. Jag hade ju inte min klocka här, som vanligtvis är min bibel när jag är ute och springer för att veta vilket tempo jag håller och hur pulsen ser ut, med andra ord vilken form och kapacitet kroppen har för stunden. Men nu tvingades jag verkligen regrediera och känna efter hur kroppen mådde manuellt eller vad man ska säga, vilket var lite svårt. Målet var att hitta ett stabilt och lugnt tempo som jag kunde hålla hela löpningen utan att behöva gå. Bestämde från början att gå litegrann igenom alla vätskestationer för att hinna få i mig tillräckligt med energi och vatten. Så med de förutsättningarna bar det av.

Karta över löpbanan

Precis som jag hade hoppats, så kände jag mig ändå rätt bra ute på löpningen. Det är ju min favoritgren så jag kände att jag hade bra chanser att ta mig i mål. Första varvet hade jag mentalt byggt upp som ett prov-varv, för att känna på banan. Det riktiga jobbet skulle ske under andra varvet och förhoppningsvis skulle det sista varvet gå av bara farten vid tanke på målgången. Under första varvet planerade jag upp loppet och blev helt plötsligt så sjukt positiv och tänkte ”Men jag är ju snart i mål!” Det logiska tänkandet var uppenbart ordentligt påverkat haha! När första varvet var avklarat och även rundan genom stan och förbi målet så kände jag mig fortfarande väldigt glad. Jag njöt så sjukt mycket av alla hejarrop. Det går nästan inte att beskriva hur mycket allt publikstöd påverkade! Nu i efterhand känns det som det inte hade gått utan alla runt omkring. När jag sprang förbi målet log jag och Paul, som stod och tog emot folk i mål, snappade upp det och sa i högtalarna ”Ulrika, you WILL be an Ironman” (Det var ingen som gick i mål då så han hade väl ingenting att göra antar jag) och jag blev så otroligt peppad!

På väg ut ur stan såg jag också familjen igen, första gången på löpningen. Det första jag såg var pappa som sken upp och sprang bredvid mig. Sen slöt Simons mamma upp och sprang hon med. Jag såg Vånke och Mamma stå längre fram och hurra och heja. Jag blev så glad att det finns inte ord. Jag skuttade jämfota av glädje. Inte jättesmart energimässigt men så mycket gav det att få se dem.

DSC_0115

Första gången jag såg familjen på löpningen

Andra varvet blev som väntat tyngre. Ganska precis när jag kommit ut ur stan började benen kännas tyngre och jag blev trött. Magen började dessutom krångla ganska ordentligt. Sprang mellan vätskestationerna och bajamajorna och det tog nästan 4 stationer innan jag var okej igen (det är 2 km mellan varje). Och på väg in mot stan igen så såg jag helt plötsligt en välkänd figur ihopkurad längs trottaren…. Simon. Min fina, starka, underbara, älskade Simon. Där satt han. Inte sprang. Han tittade upp på mig med trötta, söta ögon och fick bara ur sig ”…..Jag har brutit”. Sen började vi båda gråta. Han hade totaltkollaps i magen och kunde inte ens gå framåt. Han hade blivit omhändertagen av funktionärerna som kallat på en bil som skulle ta honom tillbaka till området. Det var som att sticka en kniv i hjärtat på mig. Jag kände hans besvikelse i hela mig och jag visste precis hur han tänkte och kände. Det enda jag ville var att stanna hos Simon och fortsätta krama honom och följa med honom till tryggheten. Men jag hade fortfarande min egen resa att klara av. Simon ville att jag skulle springa vidare och efter att ha pausat hos honom en stund på trottoaren fortsatte jag springa. Det kändes hemskt att lämna honom. Lilla skrutten på trottaren. Mitt hjärta blödde.

Det blödde hela vägen in till stan. Där såg jag fina familjen igen som stod vid inloppet till stan och jag skrek till dem att Simon hade brutit. Pappa, min fina pappa som sprang bredvid mig igen och höll min hand, frågade om det var jobbigt och jag kände svaret i hela kroppen. ” Nu börjar det bli jobbigt pappa…” och jag bara kände all energi som de skickade över staketet till mig! Flöt på all energi från åskådarna genom kilometrarna genom innerstan och helt plötsligt var jag på väg ut ur stan igen.

Det sista varvet. Sista. Innan målgång. Innan jag skulle bli en Ironman. Tanken gjorde mig hög och jag förminskade tankeverksamheten till att bara tänka ett steg långt och sen koppla loss huvudet. Låta kroppen ta över och göra sitt. Och det var så skönt. Att få lämna över allting till kroppen. Lite som ni vet när man ska montera en IKEA möbel och inte får rätt på någonting och lämnar över skruvmejseln och instruktionspappret till pojkvännen och bara ”HÄR! Varsågod”. Lite så var det. Huvudet lämnade över stafettpinnen och kroppen briljerade. Steg efter steg. Andetag efter andetag. Huvudet högt. Och utan att tänka på det så log jag. Upptäckte det genom att folk runtomkring som hejade på sa saker i stil med ”.. och hon LER! Vilken tjej! Heja!” . Jag kände i hela mig en sådan tacksamhet och lycka av att få göra det här. Mitt mål, mitt omöjliga, var jag just i fart med att göra. En vacker dag i vackra Sverige, vid vackra havet, med folk som bara öser kärlek över en, alla man älskar på en och samma plats och hejar på. Det är ju helt sjukt när man tänker på det.

DSC_0144

Andra varvet gjort. Ska bara igenom stan och sen ut på sista varvet!

DSC_0159

Med de känslorna i kombination med en värkande mage och trötta ben närmade jag mig tillslut den sista biten i innerstan innan min mållinje väntade på mig. Solen gick ner och mörkret la sig över Kalmar. Inne i stan hade folkmassorna ökat gånger hundra kändes det som, överallt var det packat med människor som skrek och hejade på, precis som om jag skulle vart först! För varje meter jag kom närmare mållinjen blev jag starkare och starkare, endorfinet flödade och hjärtat pumpade hårdare än det någonsin gjort. Inte av att vara andfådd utan av stundens storhet. Det var dags att gå i mål nu. Nu var det min tur. När jag hade 100 meter kvar skrek publiken som om jag var en superstjärna, de skrek mitt namn och tårarna bara brast. Alla var så fina! Jag höjde händerna i skyn och det utlöste världens vrål och jag bara sprang och grät och log och skrattade. Och helt plötsligt var den där. Den röda mattan. Mållinjen. ”ULRIKA, YOU ARE AN IRONMAN!”.

 

1120_043702

På väg mot mål! Lycka!!

1120_043701

1120_052196

Det var svårt att ta in stunden efter. Jag fick min medalj och en sån där rymdfilt att ha runt mig för att inte frysa. En volontär hjälpte mig runt till målfotot och mat-tältet. Jag hittade Simon som stod och väntade på mig och det var så underbart att få kramas! Jag slets mellan att vara ledsen för Simon och orolig för hur han mådde varvat med total eufori för min egen målgång. Han kallade till sig familjen som kom och det blev många fina tårfyllda kramar. Åh vad skönt det var! All spänning som byggts upp under en hel dag bara släppte och jag fick slappna av. Det var en så glad och lycklig stund. Vi stod där allihop och pratade om allt som hänt under dagen och allting som vi delat. För även om det enda jag såg av familjen var korta förbipasseringar så kände jag att de var där på plats och fick energi av det. Jag kände att Simon var igång på sitt lopp även om jag inte såg honom. Det handlar nog mycket om det, att låta tankar på människor som man älskar styra kroppen framåt. Lite som näring. Bensin för själen.

DSC_0184

Den känslan alltså <3

DSC_0183

DSC_0191

Trötta och lyckliga

DSC_0207

SÅ efterlängtad

När kroppen började stelna och både jag och Simon frös tog vi hejdå av familjen för kvällen och gick in i målområdet igen, där vi fick lite mat innan vi hämtade ut våra grejer på växelområdet. Det var svårt att gå och man möttes av andra människor med trötta, lyckliga ögon och stapplande steg med medalj runt halsen. Precis när vi hade checkat ut cyklarna så passerade vi löpbanan där några deltagare fortfarande var ute och kämpade. Vi hade egentligen tänkt att stanna och kolla på när siste man gick i mål, men Simon mådde inget vidare och jag var trött så vi gick hem till hotellrummet igen. Efter en varm dusch var det nästan overkligt att få krypa ner i de frasiga hotellakanen. Jag försökte hålla mig vaken för att få i mig lite kalorier men sömnen bara kom. Det var ingenting att säga emot, någon starkare impuls har jag nog aldrig känt. Det var dags att vila nu helt enkelt. Och det var så skönt att få släppa taget. Stolt, glad, lycklig och trött somnade jag.

Efteråt:
Nu har jag har fått ta mina dagar denna vecka att smälta allting. Tänka igenom var det egentligen var som hände i lördags. Då inser jag storheten i det. Det fina, det där som tar luften ur lungorna. För det var mer än bara en fysisk prestation. Det var drömmar, längtan, vilja, kärlek och ett jävla anamma. För mitt när allting var som mest jobbigt. När jag kände att nu orkar jag inte mer. Då tog kroppen över. Den tog över styrspaken och klappade mig på axeln och sa ”Det är lugnt, jag tar över härifrån”. Och varje gång jag tänker tillbaka på lördag så slår det mig så hårt, det är ju det här som är livet. Få gå utanför det som är bekvämt och bekant och utmana mig själv, ställa mig på kanten där allting känns darrigt och skakigt. Testa min kropp och min glöd. Allt annat är bara däremellan. Det är ju nu som jag lever. Jag har aldrig känt mig så levande som i lördags.

IMG_9047

Den här har jag på mig 24/7

För det kommer nämligen aldrig att bli lätt. Det ska inte vara lätt. Då är det ingen match, det ger ingenting. Jag står still. Jag vill framåt. Träning är inte bara att lyfta tyngder på ett gym eller gå på intetsägande bodypump-klasser med folk som bryr sig mer om vad de har på sig. Träning är en uppoffring. Ett berg. Det kommer alltid att vara lättare att stanna hemma i soffan än att ta vatten över huvudet och kasta sig huvudstupa in i någonting som får det att svartna för ögonen. När man tänker ”Varför gör jag det här mot mig själv?”. Då tänker jag på känslan efteråt. När man har tvingat sig själv genom stormen och kommer ut på andra sidan, i lugnet. När man står där röd, svettig, tuffsig och stolt. Hela kroppen skakar. Skälver. Man lyssnar och varje skak känns som att det är morse-signaler från kroppen. Den säger ”Tack. Tack för att du gjorde det här”.

Det kommer aldrig vara lätt att bli starkare. Det räcker inte med att lyfta tyngre och få en större biceps. Det är inte det som är styrka. Styrka sitter djupare. Att kunna se ljuset när allting är mörker, kunna känna glädje när allt annat är sorg, kunna älska och se kärlek runt dig när du är som svagast. Jag pratar om att bli starkare i hjärtat med kroppen som verktyg. Genom att övervinna det omöjliga lära känna din allra innersta kärna. Det är verkligen som klyshan säger. Ingenting är omöjligt. Omöjligt tar bara lite längre tid.

1120_056746

Simons Race Report från Kalmar Ironman 2015

Nu när intrycken har sjunkit in lite och skavsåren läkt lite tänkte jag dela med mig av min race report från förra helgen. Jag tänkte först att den skulle bli kort, men det fanns tydligen ganska mycket som behövde skrivas ut :). Ulrika kommer snart lägga ut sin berättelse med, tillsammans med fler bilder från helgen!

Till saken. Efter en natt med orolig sömn så inleddes tävlingsdagen när larmet på mobilerna gick igång klockan 04:00. Omedelbart klarvakna unnade vi oss att ligga kvar några minuter i sängen och peppa varandra lite innan vi begav oss ner för att inta en stabil men lättsmält frukost i hotellobbyn. Med frukost i magen drog vi på oss framlagda tävlingskläder och överdragskläder, plockade med sista packning med energi och vattenflaskor och promenerade till växlingsområdet. Sista förberedelserna fixades enkelt, vatten, energi och däcktryck kontrollerades på cyklarna, innan vi promenerade mot simstarten.

Ironman Kalmar kör med en rullande simstart där man går i vattnet i en lång kö (tidtagning startar med ett chip startar när man går ner för rampen). Det är en bra procedur som gör det lite mindre stökigt i vattnet. Man får dessutom ställa sig i ledet efter hur snabbt man tror att man kommer simma för att man ska slippa bli översimmad av snabbare personer. Vi ställde oss ganska långt bak efter 1:30-skylten vilket vi tyckte var på säkra sidan. Plötsligt började det röra på sig och vi önskade varandra ett sista lycka till med en puss innan vi begav oss ner för rampen.

Det märktes direkt att simningen skulle bli rätt så stökig. Vinden blåste upp ganska branta vågor som försvårade navigering och lätt gjorde att man drev iväg och tappade riktning. I början visade det sig att många runtomkring tänkte simma bröstsim, vilket är rena döden så de tar mycket mer plats och sparkar brett åt sidorna. Jag var väldigt glad att jag simmat i lite högre vågor i havet några gånger tidigare. Det hjälpte mig att hålla huvudet kallt, slappna av i vågorna och navigera undan från sparkande bröstsimmare. Efter ett par hundra meter började jag komma in i rytmen  och simningen flöt på ganska bra. Jag (och många andra) navigerade ganska rejält fel på väg tillbaka mot hamnen men jag lyckades komma på det halvvägs och kunde styra tillbaka mot banan. Sista biten i mer skyddat lugnt vatten njöt jag faktiskt lite av och fick lite ny energi. Efter lite köbildning vid rampen kunde jag kliva upp ur vattnet efter tiden 1:29. Helt klart nöjd efter omständigheterna.

Växlingen gick smidigt och jag passade på med en första (av många kommande) kisspauser. Drack lite vatten och tog en första energi-gel som jag hade i påsen. Noterade att folk smörjde in sig med solskydd och tänkte att det hade nog inte varit helt dumt. Nåja, vi hade kladdat på lite redan på morgonen det får duga. Det var riktigt härligt att trampa ut på cykelbanan med massvis av åskådare längs med. Jag tänkte på att nu får vi börja lugnt här, det är långt kvar.

En supersnabb Simon öser förbi Resmo. Publiken jublar! #ironmankalmar2015 #triyourlimits

A photo posted by Ulrika & Simon (@triyourlimits) on

Cyklingen flöt på smidigt. Jag körde mest på puls och känsla av ansträngning, som jag lade på en lagom lugn och kontrollerad nivå. Det blåste riktigt ordentligt runt om på öland men jag var noga med hela tiden anpassa tempot så det kändes överkomligt. Solen började steka och av nervositet för uttorkning började jag dricka lite mer än planerat (8-10 dl/timme ungefär). Det var nog var lite väl mycket för jag fick ta kisspauser två gånger under cyklingen och växlingen. Men bättre det än för lite. Var noga med att få i mig gel och snickers enligt planeringen även om jag var riktigt osugen på det mot slutet. Den underbara publiken längs med banan gav massvis med bra energi och hjälpte till att glömma tilltagande skav och trötthet i ryggen. Mot slutet av cyklingen var jag lite seg i huvudet och råkade ligga för nära en bakom en tjej (typ 8 meter i stället för regeln på 10) så jag fick ett blått kort av en domare på motorcykel. Var extra noga med avståndet sista biten och avtjänade min fem minuters (rätt sköna) straffpaus innan jag trampade in för växling efter 6 timmar och 10 minuter på cykeln (6:00 på gps-klockan som klippte bort kiss- och straffpauser).

Växling nummer två gick lugnt och smidigt. Gav mig ut på löpbanan och kände direkt att magen inte var så glad. Lite illamående tvingade jag mig att jogga på i ett lugnt tempo och drack bara vatten på stationerna. Efter ett par kilometer börjar illamåendet övergå till magont. Jag håller ut ett tag innan jag känner att jag verkligen måste gå på toa. Får det överstökat och fortsätter. Känns bra en stund innan det börjar hugga till igen. Och så fortsätter det att upprepa sig. Växlar mellan att gå, springa och gå på bajamajor. Räknar ut att jag har så mycket tid kvar att jag kan gå resterande 23 km. Pratar med sjukvårdare som inte har så mycket tips, de säger åt mig att ta det lugnt och dricka vatten. Efter 22 km och tre timmar på löpbanan med tilltagande magsmärtor viker jag mig bokstavligen talat dubbel och kan knappt gå. Helt slut, inser jag att det inte finns så mycket att göra, det får räcka nu.

kalmar-tempo-lopning

Tempot på löpningen med tilltagande toalettbesök

Jag pratar med en funktionär som kollar upp att Ulrika inte ligger så långt efter så jag sätter mig vid sidan av banan och väntar in henne. Ulrika kommer joggande, hon ser stark och stabil ut. Jag berättar att jag tänker bryta och hennes närvaro får mig att fälla några tårar samtidigt som det känns väldigt skönt. Lite motvilligt fortsätter Ulrika mot mål. Efter några minuter får jag skjuts med ”brytarbilen” till sjukvårdstältet, samtidigt som jag börjar frysa och bli hängig. Väl i sjukvårdstältet blir jag nedbäddad under några filtar av snälla funktionärer som ger mig vätskeersättning och varm buljong. Det känns bättre, lite som en spänning som släpper i kroppen. Blundar och snyftar lite över att det inte gick som jag ville. Så mycket förberedelser, förväntningar och mental laddning som sakta släpper.

Känner mig starkare och bättre efter en stund. Tänker att nu ska jag bannemig se Ulrikas målgång. Stapplar bort och hämtar ut mina överdragskläder som vi lämnat in före loppet. Promenerar till hotellet, tar på mig lite mer kläder och går på toa igen. Gör fortfarande ont men inte lika jävligt. Ringer familjen och möter upp dem, perfekt timing några minuter innan Ulrika kommer in på målsträckan. Hennes målgång får det att kännas mycket  bättre och jag är känner mig helt omåttligt stolt över hennes prestation. Efter massvis av kramar säger vi hejdå till familjerna, hämtar vår utrustning från växlingsområdet och rör oss mot hotellet. Vi duschar, lägger oss i sängen och en helt obeskrivlig trötthet sköljer över mig när våra kroppar nästan tvingar ner oss i sömnen.

Jag måste verkligen framhäva att jag  inte är det minsta missnöjd med loppet. Det var en helt fantastisk upplevelse, med underbart publikstöd och väder hela vägen. Att det blev som det blev kunde jag inte göra så mycket åt. Jag kommer lära mig av loppet och anlända ännu bättre förberedd nästa år. För morgonen efter tävlingen gick jag raka vägen och anmälde mig till Ironman Kalmar 2016. Då jäklar kommer det gå hela vägen 🙂

Min tävling finns på Garmin Connect här

Bara timmar kvar till startskottet

Nu är det mindre än ett dygn kvar till startskottet går, klockan 07 i morgon. Ni kan följa vår färd live under dagen på den här sidan genom att söka efter startnummer eller efternamn. Simons startnummer är 702 och Ulrikas är 319. Man kan också ladda ner en smidig app som heter IMTrackr (finns för både iPhone och Android), där man väljer Kalmar och lägga till våra startnummer. Med den kan man få automatiska uppdateringar och sånt smidigt 🙂 Vi kommer låta Ulrikas syster sköta vårt Instagram-konto under lördagen, så det kommer lite bilder och statusuppdateringar där!

Efter gårdagens registrering och race briefing i går gick vi och lade oss rätt tidigt för att gå upp tidigt och ta del av den officiella simträningen klockan 7 på morgonen idag. Det blev mer ett skönt morgondopp och plask i vattnet än träning för oss, men var bra för att känna in förhållandena och spana in simbanan. I eftermiddag är det incheckning av cyklar och utrustningspåsar för växlingen, mycket bra uppstyrt och strukturerat av arrangörerna. Sen är det sista vila och sömn som gäller innan vi går upp strax före kl 04 för att äta frukost och förbereda starten.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun när man packar för en lång dag! #triyourlimits #ironmankalmar

A photo posted by Ulrika & Simon (@triyourlimits) on

Vi har en gemensamt lagt upp race plan för loppet där vi var och en för sig kommer ta det lugnt och kontrollerat för att räcka hela vägen. Schema för energi- och vätskeintag har vi också bestämt med ett kontinuerligt, väl avvägt intag för att må så bra som möjligt hela vägen. Väderleksrapporten ser bra ut, 21 grader och sol, men ganska starka vindar på 8-11 m/s som vi kommer få ta det lite lugnt i så de inte suger för mycket energi.

Det är dags

Idag jobbade jag sista dagen innan lite långledigt från min frontmånad på IKEA-varuhuset i Linköping och gjorde det som jag längtat efter i veckor. Satte mig på tåget hem, MOT IRONMAN!!!!

Det hade inte gått in riktigt förrän jag satt där och såg solen skina över de smålänska skogarna och det var som en känslomässig blandning mellan att någon slog mig med en stekpanna, berätta att jag vunnit 5 miljoner och att åka Balder på Liseberg. Satt i princip och höll i mig i fönsterkarmen och log obehagligt med tänderna (stackars mina medresenärer) medan pulsen sköt i höjden var och varannan minut. HISNANADE! Nu känner jag bara mig så OTROLIGT TAGGAD och glad och lycklig och nervös och pirrig och glad! Nu gäller det! Imorrn bitti åker vi!

Mentalt har jag hunnit tänka igenom det här ordentligt och förlikat mig med tanken på att jag kommer komma i mål under heroes hour (dvs den sista timman, mellan 15h-16h). Det känns verkligen helt okej för det är inte tiden som är i fokus nu. En viktig sak tror jag är att verkligen försöka ta vara på tiden och försöka njuta. Det här är stunden jag har väntat så länge på och den kommer aldrig komma igen. För även om jag skulle göra ett Ironman igen så kommer det inte vara mitt första och jag kommer inte ha samma upplevelse. Lite som det var i Vätter Challenge detta året, och vid mitt andra marathon. Det är något visst med en första gång där du inte vet överhuvud taget hur kroppen kommer regera…

Nu har jag och Simon gjort packlista, skrivit ut alla papper och förberett oss för att lämna iväg lilla Vilda över helgen. Vi är lite som två rashästar på mållinjen. En betryggande tanke är att våra familjer kommer att vara på plats på lördag. Det känns verkligen jätteskönt faktiskt 🙂 <3

Uppdaterar imorgon igen när vi är på vägen!

image2 (1)

Mental och fysisk uppladdning

Nu är det bara 6 dagar kvar till vi står på startlinjen på Ironman Kalmar. Skrämmande lite, men vi konstaterade idag att ett visst lugn har lagt sig över oss samtidigt som det är nervöst. Det finns ingen extra träning kvar att göra och den tränings-stress som kändes för en-två månader sedan är borta. Det är uppladdning som gäller nu, både fysiskt och psykiskt. Sista träningspassen är korta och lugna, den fysiska uppladdningen är inriktad på att vila och samla krafter genom att äta och sova bra.

Den mentala uppladdningen är också viktig. Förutom att planera och tänka igenom loppet för att känna oss lugna så gäller det också att tänka mycket positivt. Själv försöker jag visualisera ett härligt och lyckat lopp som går bra och tänka på hur fantastisk resan hit har varit. Vårt välgörenhetsprojekt har också varit fantastiskt. Förutom de (i skrivande stund) 17 100 kr vi samlat in för Hand in Hand, så har vi spridit ett budskap och mött och inspirerat människor på vägen. Det är en otrolig energiboost som jag kommer bära med inom  mig när det är riktigt tungt på lördag.

Här är en kul liten film jag klippte ihop från veckans cykelpass till Barsebäcks hamn. Den typen av lustfylld och rolig träning som gör att  vi kommer orka i mål på lördag!

Hjärtat

För varje dag som går närmare loppet så blir det som man skalar av lager för lager. Lite som en stor… kronärtskocka. Tillslut, när man har dragit av blad för blad, är det bara den där kärnan kvar. Det goda delikatesshjärtat. Nu närmar jag mig hjärtat. Målet för hela resan. Det gör mig nervös…

Sedan Vätter Challenge så har det mest gått i ett (som vanligt). Sista veckan på semestern och nu denna veckan första dagarna på nya jobbet vilket har varit minst sagt intensivt. Jag har både lite ångest över att det blir så lite träning men jag känner också att det inte finns så mycket jag kan göra nu. Det är för nära. Jag kan bara försöka fokusera inåt och komma ifatt mentalt inför den stora prövningen. Man skulle kunna tro att jag är rädd och att det suger i magen mest, vilket det är, men det varvas med att känna värme och spänning och pirr. Jag känner mig flera gånger per dag så jäkla taggad på att dra igång och låta kroppen göra vad den få ska. Skifta över fokus från huvudet, som alltid är igång på mig annars, och låta kroppen få styra skutan och ta sig an denna utmaningen för en gång skull.

Det blev ingen race report från mig om Vätter Challenge detta år. Anledningen till det är att det inte riktigt kändes så hisnande som förra året. Jag fick någon slags avståndsreaktion efteråt. Precis som Simon skrev så gick vi båda in med mindset att köra ett lugnt övningsrace och inte ta ut krafterna för mycket utan mest bara njuta. Tråkigt nog så påverkade det också upplevelsen lite. Det var inte lika ofattbart som det var förra året. Visst fasen var det jobbigt, riiiiktigt jobbigt. Men då kom den ännu jobbigare tanken ”Hur ska det här gå DUBBLA AVSTÅNDET?!!?” Det kändes lite ofattbart och jobbigt att tänka på… Det vart lite för nära helt enkelt. Dagarna efter det loppet så fick jag lite bakslag och ville inte träna någonting av grenarna. Jag hade inget sug alls. Så jag tog en liten paus.

Jag har gjort lite styrkepass och små springrundor istället. Kanske inte det bästa rent strategiskt och så men jag har inte förmått mer. Då får man lyssna på kroppen helt enkelt. Nu känns det som tur var lite bättre 🙂 Mycket tack vare alla bidrag som har trillat in till insamlingen de senaste dagarna. Det har verkligen givit energi och motivation! Det är lite som om jag blivit påmind varför vi gör det här och vad som är viktigt i livet. Jag ska inte prestera på Ironman. Jag ska inte slå någon annan. Jag ska inte vara snabbast. Jag ska ta mig runt. Jag ska ta mig över mållinjen, strunt samma vilken tid det blir. Sedan förra SM-tävlingen där alla deltagarna var så ofantligt duktiga och snabba så fick jag lite prestationsångest och jämförde mig med de bästa och kände mig dålig. Just precis sådär som tar bort all min glädje och som jag inte vill att någon ska känna. Så det var dags att återfå fokus igen. Mitt mål, min kropp, mitt lopp. Och då, då kom allt tillbaka! PANG!

För oavsett hur det går nästa lördag, så har jag och Simon tillsammans under ett år haft ett gemensamt mål som vi målmedvetet har kämpat mot för en godhjärtad, viktig och medmänsklig sak. Vi har samlat in tusentals kronor för att förbättra andra människors liv och därför, oavsett om jag kommer över mållinjen eller inte, så når vi i hamn. Jag är en vinnare. Simon är en vinnare. Jag kan. Det är som att det tagit mig ett år att inse att det inte alls handlar om prestationen. Det handlar om inställningen. Om mina tankar om mig själv och min förmåga. Det är inte de fysiska gränserna som begränsar. Det är de mentala.

Ullis på toppen

Ain’t no mountain high enough. Är det en kulle eller ett berg? Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Tidningsreportage!

corren

Vi har fått den stora äran att bli intervjuade av Östgöta Correspondenten (Corren), Blekinge Läns Tidning (BLT) och Smålandsposten! På länkarna nedan kan ni läsa de jättefina reportage som blivit publicerade 🙂

Corren

BLT

Race report från Vätter Challenge

Nu när vi har återhämta oss lite och smälta intrycken från helgens tävling tänkte jag dela med mig lite av upplevelserna från helgens äventyr i Jönköping! Totalt sett gick tävlingen bra för oss båda och vi är väldigt nöjda. Det blir lite mer fokus på min version av resan här, och Ulrika har lovat att hon också skriva ett inlägg så ni får mer av hennes tankar och reflektioner från loppet lite senare!

I lördags var det alltså dags för vår tränings-tävling inför ironman. Dagen började med uppstigning kl 06 och en snabb koll av väderleksprognosen visade återligen att det skulle vara mulet under förmiddagen och regna från klockan 13, så vi packade ner överdragströjor för säkerhets skull. Vi käkade en rejäl frukost på hotellet, packade ihop våra saker i bilen, checkade ut och rullade med cyklar och utrustningslådor mot tävlingens växlingsområde. Tävlingen är i Jönköpings centrala delar med simning i munksjön och växlingsområde och målgång i rådhusparken, väldigt smidigt och nära till allt.

vatter_challenge_1

Utsikten från hotellrummet där man kan se simbanan till vänster (gula bojar), växlingsområdet till höger (blå matta) och avspärrningar för löpbanan i nederkant.

Vi var i lagom god tid på växlingsområdet så vi kunde förbereda våra växlingsplatser och gå på toa i lugn och ro, utan att ha allt för mycket tid för att bli mer nervösa 🙂 Våtdräkterna drogs på och vi promenerade ner mot simstart med de andra deltagarna. Vi plumsade i vattnet, placerade oss i bakre led bakom startlinjen och önskade varandra lycka till innan startskottet gick och det sedvanliga kaoset utbröt i vattnet, då 300 personer började svinga med armar och ben i full fart. Skönt att starta lite bakom och slippa bli överkörd av alla som är snabbare.

Simningen gick enligt plan, jag lade mig långt bak i starten för att undvika den värsta röran och simmade lugnt och metodiskt. Lyckades crawla hela banan utan problem (förra året blev det ganska mycket bröstsim i röran). Jag kunde nog ha tagit i ganska mycket mer under simningen men prioriterade att få en behaglig upplevelse och sparade lite på krafterna i stället. Väl uppe ur vattnet gick första växlingen helt okej. Inte helt oväntat var jag rätt yr efter simningen, våtdräkten tog lite extra tid att få med dålig balans och överdragströjan ”klistrade fast” otroligt mycket i fukten när jag skulle dra på den.

Cyklingen gick bra, det kändes skönt och befriande att komma ut på banan och trampa på. SMHIs prognos blev tyvärr lite fel och regnet började redan vid halv tolv, när jag var halvvägs genom cyklingen, och det fortsatte resten av dagen.  Cykelbanan är en tuff 4-varvsbana med totalt 1000 höjdmeter klättring och under andra varvet bestämde jag mig för att det gick lite för snabbt, lugnade ner tempot lite och sparade kraft för löpningen. Regnet tvingade också ner hastigheten en hel del på grund av halkrisk och sämre bromsförmåga. Funktionärer runt hela banan stod och signalerade  att man skulle sänka hastigheten i nedförsbackarna, vilket jag gladeligen gjorde. Fick lite mini-sladd i lägre hastighet vid vändpunkter några gånger som gav respekt med.

 vatter_challenge_7 vatter_challenge_8

Två glada cyklister – innan regnet drabbade oss! 🙂

Växling nummer två gick smidigare än den första fast fortfarande lite förvirrat. Hade tänkt ta av cykelskorna under slutet av cyklingen glömde så jag fick springa med klumpiga pedal-klossar under fötterna till växlingsplatsen. Annars gick det smidigt och jag fortsatte ut mot löpbanan. Nästa gång ska jag se till att tänka igenom och förbereda mentalt för kommande växling ordentligt under slutet av sim och cykel.

Det är alltid en konstig känsla att gå från cykeln till löpning som resulterade i att jag gick ut i lite för högt tempo i början. Lugnade ner mig ganska snabbt och kom in i ett bra ”lunk”. Då jag haft lite känningar i ben och ena höftböjaren tidigare så jag var förberedd på att bryta loppet om det skulle börja göra ont. För att inte förvärra något inför den viktigare tävlingen då. Som tur var kändes det bra, och jag kunde fokusera på att springa på med bra teknik i ett bekvämt tempo. Jag blev akut kissnödig redan under cyklingen och efter första varvet på löpningen var jag tvungen att springa av banan till en bajamaja. Det blev en riktig utmaning att brottas med min triathlon-heldräkt i kombination med överdragströja och nummerlappsbälte, men efter typ tre minuter kunde jag lättad återvända till banan. Återgick till lunken och plötsligt var jag nästan i mål, så jag slängde av mig överdragströjan, snyggade till håret lite och spurtade in i mål för att få ett fint målfoto 😉

vatter_challenge_4 vatter_challenge_9

Som alltid med långdistanslopp är det mentala viktigt och jag dippade lite under andra halvan av cyklingen och bitvis under löpningen. Försökte vara medveten om att det är just tillfälliga dippar, tänka positivt, sätta delmål och trycka i mig lite extra energi. Det dåliga vädret bidrog säkert lite när det vid några tillfällen piskade kallt regn och motvind, men annars var det ganska lätt att ignorera vädret. Jag mötte Ulrika några gånger under löpningen och vi hejade på varandra vilket gav en härlig energi-boost med!

Väl i mål kunde jag stolt ta emot medalj, finisher t-shirt och en värmande fleece-filt (mycket bra tänkt av arrangörerna där!).  Satte mig i ett  tält, vilade och hejade på de målgående medans jag inväntade Ulrika, som kom spurtandes mot mållinjen och min famn efter en stund!

Resultaten

Här är tiderna från årets tävling och förra årets tävling. Jättekul att se att vi båda förbättrade oss på samtliga moment, trots sämre förhållanden!

Sim 1930 m T1 Cykel 88 km T2 Löp 21 km Totalt
Simon 2015 00:41:31 00:02:45 02:53:26 00:02:11 01:47:16 05:27:11
Simon 2014 00:44:58 00:03:34 03:03:39 00:03:05 01:56:00 05:51:57
Simon diff. -00:03:27 -00:00:49 -00:10:13 -00:00:54 -00:08:44 -00:24:46
Ulrika 2015 00:46:57 00:03:18 03:14:59 00:02:30 01:56:39 06:04:24
Ulrika 2014 00:54:00 00:04:06 03:25:10 00:02:31 02:09:06 06:29:48
Ulrika diff. -00:07:03 -00:00:48 -00:10:11 -00:00:01 -00:12:27 -00:25:24

Efter tävlingen tog vi en ordentlig varmdusch och fyllde sedan på med snabbmat, godis och kaffe innan vi satte oss i bilen hem mot Malmö.

vatter_challenge_2

En trött men stolt Ulrika efter tävlingen

vatter_challenge_3

Allting dyngsurt av regn

Uppladdning för Vätter Challenge

IMG_9026

Just nu sitter vi uppkrupna tillsammans i hotellsängen och går noggrant igenom morgondagens planering. I morgon (lördag) är det nämligen dags för Vätter Challenge, som är det svenska mästerskapet på medeldistans (motsvarande ett halvt Ironman). Planen är att köra på i lugnt tempo och njuta av loppet, för att få bra övning och koll inför Kalmar utan att slita ut oss för mycket. Nu när vi gått igenom planering och utrustning ordentligt är det enda (lilla) orosmomentet att det ser ut som om att det blir en hel del regn i morgon. Vi håller tummarna men är inte ledsna för det ändå, vi är ju vana sedan Stockholm Marathon 😉

IMG_90199

  Pastaparty och pre-race briefing!

Man kan följa mig och Ulrika live under tävlingen på den här länken. Jag har startnummer 80 och Ulrika har nummer 5. Startskottet går klockan 09:00 och sen bär det av!

Vi vill också passa på att avslöja att vi fått lite uppmärksamhet i media nu när uppladdningen är i full gång -superkul! Mer om det i senare inlägg!

 

Magiska simkvällar

Nu har semestern kommit igång ordentligt, och med det alla mysiga sommarkvällar.
Vi har lyckats få in några fina simpass under dessa! Häromdagen var vi i Lomma och tog en första öppet-vatten tur med mamma Marianne. Det var ganska blåsigt och mycket vågor, lite läskigt är det allt innan man har vant sig, i ca 3 minuter tills man har vant sig och kan fokusera på att försöka andas i vid rätt ställe i vågorna. Det är lite som ett äventyr tycker jag. Jag gillar det skarpt! Det är dock sjukt svårt att ha bra teknik, jag glömmer lite av det i farten. Därför gick det inte så snabbt för mig i torsdags… Men några gånger till så ska det nog bli bättre :)!

IMG-20150717-WA0001

Idag har vi haft lite vilodag. Vi är i vår familjs sommarhus i Karlshamn och har idag haft vilodag, förutom en runda på golfbanan. Imorrn blir det lite längre simtur och en springrunda! På måndag ska vi till en cykelaffär och köpa lim till Simons nya däck, TUBDÄCK!!!! Ska bli väldigt spännande…

//Ullis

Äldre inlägg

© 2018 Tri your Limits

Tema av Anders NorenUpp ↑