Idag är det fredag. Över en vecka sedan vi åkte till Kalmar. Huvudet har gått i ett sedan förra helgen och veckan har varit lite som en känslomässig bergochdalbana. Jag har behövt de här dagarna på mig att smälta allting som hände förra helgen. Det här blogginlägget har blivit min terapi. Att få gå igenom hela helgen en gång till och njuta varje gång jag läser igenom. Så här kommer det, en riktigt detaljerad sammanfattning av Ironman-helgen! Mitt Everest.

Torsdagen:
Jag kom hem sent på onsdagskvällen efter intensiva jobbdagar och när jag satte mig på tåget kändes det så härligt i kroppen att äntligen få ladda om. Ingenting som var i vägen inför Ironman! Simon och jag grillade på kvällen och hann med lite mys innan vi la oss. Jag vaknade dock mitt i natten av att magen gjorde otroligt ont. Låg och vred mig och gnydde och ville bara kräkas. Simon hämtade hink och jag mådde riktigt kass. Sen lyckades jag dock somna om och när jag vaknade på torsdagsmorgonen så mådde jag helt bra igen, fast lite svag i kroppen. Vart så skraj att allting skulle falla så nära inpå loppet, så jag var så otroooligt lättad på morgonen där!

Vi packade ihop alla grejer och packade bilen full och lämnade Vilda hos Ingemar för att sen äntligen vara på väg! Vi var båda superglada och livet kändes riktigt bra! Vi lyssnade på alla peppiga låtar vi samlat på oss under året och det var verkligen en fantastisk känsla. Solen sken, väderleksrapporten såg strålande ut, ingenting viktigt var glömt. Allt var perfekt i fas!

Det tog ett tag att åka upp till Kalmar och vi anlände strax efter 16 till hotellet. Det bara kryllade av tempocyklar och plastlådor och våtdräkter och triathlonprylar och spänstiga människor. Vi lastade av all packning rätt kvickt och begav oss till expo-området för att registrera oss och hämta ut startpaketet. Man måste som deltagare vara där från torsdagen då hela fredagen går åt till förberedelser och testa miljön. Vi gick runt lite på området och kollade i de olika tälten där utställare stog. Man fick en Ironman-ryggsäck som de flesta på området gick runt med, den såg riktigt snabb ut.

IMG_9031

Registrering och snygga ryggan

IMG_9035

Vi köpte löpmössor till vintern

Sen var det dags att åka bort till race-briefingen och välkomsbanketten. Det kändes som det var sjukt mycket folk. En enorm tennishall fylldes till bredden med spända och glada deltagare. Det var en announcer på plats centralt från Ironman, Paul Kaye, som är en av dem som säger de magiska orden ”You are an Ironman”. Han höll i mötet och gick igenom regler för racet och förklarade igenom frågetecken på banan. Sen fick vi lite pastasallad och de visade lite filmer och nyckelpersoner som skulle vara med i loppet. Det var en riktigt cool kille där, han var blind och skulle tillsammans med sin ledsagare ta sig igenom banan. Helt otroligt imponerande. De skulle simma med ett snöre mellan sig, cykla tanden och sedan springa sammankopplade igen. Vi åkte hem till hotellet efteråt och gick och la oss tidigt inför uppladdningsfredagen.

Fredagen:
Vi gick upp tidigt på fredagen och drog på oss våtdräkterna och traskade barfota ner till Vågbrytarbadet nere i hamnen, där det var officiell simträning av en del av simbanan. Det var bra att testa på hur det känns i vattnet och se man ska navigera med riktlinjer och hur solen ligger och sådär. Jag tyckte att banan var ganska oklar i praktiken. Kartan såg fin och tydlig ut men jag hade lite svårt att koppla ihop var alla bojar låg på riktigt. Det blåste ganska mycket och både jag och Simon insåg att det nog inte skulle bli någon vidare lätt simning. Men det kändes enormt skönt att få veta det. Då kan man förbereda sig ordentligt och man vet vad som väntar. Lite som att rycka bort ett plåster. Det var en väldigt mysig morgon, solen sken och det var fullt av folk på plats, alla glada som hallon! Den känslan höll som i sig hela dagen. Det var som att alla går runt unisont och pirrar ihop. Det är en häftig känsla att få dela känslan med massor av okänd människor. Alla som hade det turkosa armbandet kunde man relatera till.

Efter morgonsimmet gick vi tillbaka till hotellet och duschade och åt en lång frukost. Förmiddagen gick åt att fixa smågrejer. Vi lämnade in Simons cykel på verkstaden för att limma om ett hjul, packade iordning påsar till växlingarna, snörde skor, förberedda alla smådetaljer så allt skulle vara perfekt iordning och redo. Ju mer man fixar undan och bockar av, desto mer kan man låta nerverna ta plats. Så det handlade mycket om att eliminera allt som kan bekymra hjärnan, oavsett om det är en obetald räkning eller dåligt justerad växel på cykeln. Vi gick ut och åt en mysig lunch i solen och kollade på mållinjen. Det kändes stort.

På eftermiddagen testade vi cyklarna på en sista runda så allting kändes tiptop och sen lämnade vi in allting på incheckning i växelområdet. Det kändes både jobbigt och skönt. Det var jobbigt att lämna det för då visste man att nästa gång var det dags, då var det game! Men när vi gick därifrån var det riktigt skönt. Då var allting gjort. Ingenting mer att göra än att slappna av, äta, sova och bli redo mentalt. Så vi gick och åt en stor glass i eftermiddagssolen. Mina föräldrar kom till Kalmar under kvällen så vi åt en mysig tidig middag med dem och pratade igenom morgondagen, var de skulle stå och hur banorna gick och hur allt kändes och sådär. Det var jätteskönt. Det var riktigt härlig stämning i stan!

IMG_9048

Cyklarna redo för incheckning

IMG_9039

Pyssel och fix med att ladda alla påsar och förbereda

Sen var det dags att gå hem och lägga sig. Jag hade varit ganska cool fram tills nu, lite som att det bara var att börja och sen ta ett steg i taget och göra så gott man kan. Men när vi skulle gå och lägga oss blev jag plötsligt JÄTTENERVÖS! Min puls sköt iväg och hjärtat dunkade högre än någonsin. Jag låg där i mörkret och kroppen kändes som den blev jagad av en björn. Det tog med andra ord väldigt lång tid för mig att somna…. Fick ligga och djupandas för att ens kunna tänka klart. Men tillslut gick det J

Race day:
Klockan ringde kl 04.00 och både jag och Simon sköt upp ur sängen. Det var nästan som startskottet hade gått. Vi gick ner till frukosten och försökte äta lagom mycket utan att bli för mycket. Lagom ordentligt utan att bli tungt och lagom mycket fibrer utan att oroa magen. Inte det lättaste! Tog våra sista grejer och begav oss iväg till växlingsområdet som öppnade kl 05. Det var fullt av folk på plats och det var en slags mättad känsla i luften. En blandning mellan rusig glädje, paniknervositet och adrenalinpåslag. Solen gick precis upp när jag pumpade i den sista luften i däcken och la hjälmen på plats. Det var så satans vackert. Allting var vackert! Jag njöt och klubbades av känslan att känna mig så lycklig över att kunna få göra det här. Det som jag tänkt på och velat i flera år. Nu var det dags… Idag. Idag ska jag testa att bli IRONMAN!

Vi begav oss bort till simstarten där man skulle seeda sig enligt den realistiska tid man trodde man simmande på. Jag och Simon ställde oss mellan 1.30 och 1.45-gruppen. Vi stod där och höll varandra i handen. En solig morgon i augusti. Tillsammans med 2700 andra personer. Det var stort. Enligt väderleksrapporten så skulle det dessvärre blåsa ganska ordentligt under dagen. Så jag var beredd på en ganska tuff simning.

Och plötsligt var det dags. Nationalsången spelades och startskottet för proffsen gick. Människotåget började sakta röra sig ner mot vattnet och det kändes ganska ödesdigert. Det fanns liksom ingenting jag kunde göra. Ett års förberedelser var nu slut. Det var dags. Det är nu eller aldrig. Dags att säga hejdå till Simon, min kompanjon genom vått och torrt detta år, och bege mig ut på resan själv. Det var jag och kroppen nu. Min tur. Så jag släppte Simons hand, pussade honom lycka till, drog ner glasögonen och hoppade i.

Simningen:
Det var kort sagt ganska kaosigt i vattnet när alla hoppade i. Det var i ett utlopp ur hamnen man skulle simma ut för att kunna ta sig bort till bojarna. Och precis vid det här utloppet var det som att vågorna koncentrerades och blev jättehöga så det var mest tumult de första hundra metrarna. Kallsup, sparkar, vågor och svårt att hitta vägen. Efter första vänstersvängen blev det något bättre med plats. Då väntade en lång raksträcka rakt ut i sunden över den del där vågorna var som värst. Det var riktigt gungigt. Men jag kom in i det mer och mer och efter halva raksträckan hade jag lyckats komma in i en rytm som funkade och höll mig borta från de flesta andra. Dock kom en del och knuffades ordentligt. Det var faktiskt helt ärligt endast äldre män som simmade in i mig och knuffades och sparkades hela tiden, jag blev lite fundersam för jag tycker det är dålig stil. Märker man att man håller på att simma in i någon så slår man väl av lite på sparkarna och armtagen så man kan glida isär, inte som gubbarna gjorde: slå hårdare och trycka ner din näste under vatten. Kan verkligen förstå hur Titanic-situationen upplevdes som problematisk. Jaja, efter att ha rundat bojarna längst bort skulle man tillbaka nästan samma väg igen, men där hade jag svårt att hitta bojen. Dels för att den var långt bort och dels för att det var så svårt att identifiera rätt bojar i alla vågor. Man fick liksom vänta tills man var på toppen av en stor våg och ta ut riktning.

Karta över simbanan

Det kändes som att simningen ändå gick ganska bra och jag fick in ett bra tempo efter ett tag. Tiden gick jättefort för jag tänkte när jag hade 500m kvar att det bara kändes som det hade gått 45 min eller något sådant. Men när jag kom upp ur vattnet på rampen såg jag på min klocka att jag hade varit i 1.50! Nästan två timmar! Det var ju skönt att det kändes kortare än var det var men också lite jobbigt att vara så pass långsam jämfört med vad jag trodde. Jag sprang upp och tog mig cykelpåse på stället, in i tältet och drog av mig våtdräkten och på med nummerlappen. Sprang ut till cykeln och fick till en skön växling ändå. Den kändes kontrollerad och jag var redo för 7h på cykeln.

1120_002982

Precis kommit upp från simningen

Cyklingen:
Det kändes skönt att komma igång på cykeln och jag trampade på mot Ölandsbron. Kunde direkt köra om ett helt gäng andra vilket höjde självförtroendet lite. Solen sken och jag kände mig lättad ända in i själen över att ha klarat av simningen. Jag hade lovat mig sen tidigare att jag skulle fira för varje del jag hade klarat av och det kändes gött att ha en tuff simning i backspegeln. Trodde backen på bron skulle vara tuff, men den kändes bra. Fick upp en härlig fart nedför och susade in på Öland. Började känna mig pirrig och glad för nu visste jag att familjen kunde stå var som helst. Det var nästan svårt att förstå att de var där, nu, och väntade, på MIG! Susade igenom Färjestan och första vätskekontrollen (där familjen tydligen stod och jag missade dem haha!). Hela biten längs västersidan gick i bra tempo där vinden inte kändes jobbig. Det var ofantligt vackert och jag cyklade om andra mest hela tiden. Vid vändpunkten i Mörbylånga såg jag familjen för första gången och WOOOOOAAAAAOOOOWWW vilken lycka! Sån jäkla boost! De stog där med sitt fina hejar-lakan och hoppade och skuttade! Det var snabbt över men OJ vilken energi man fick.

En del av support-teamet <3

En del av support-teamet <3

Cykelbanan över Öland

Det fortsatte att gå söderut och kännas bra. Jag hade min näringsplan som jag följde minutiöst. Jag var så dålig senast på Vätter Challenge där jag bara struntade i gel och vatten för att jag glömde, så nu hade jag gett mig sjutton på att göra det exemplariskt. Plus att vem som helst kan räkna ut att du kommer ta slut och kollapsa under ett Ironman utan att tillföra energi. Enkel matte. Så varje 30:e minut åt jag en gel och drack vatten och varje 15:e minut drack jag. Det var också ett skönt sätt att dela upp tiden i. Lite som ett schema att vila tankarna på.

I början av cyklingen

I början av cyklingen

Vid Degerhamn såg jag familjen nästa gång, precis efter en backe, och samma effekt även denna gång. ”JIPPPIIIII!!!!!! KOLLA DET GÅR! JAG LEVER! JAG KAN!!!” Lite så. När banan svängde österut blev det rejäl motvind. Det var som det hade varit uppvärmning hittills och nu började det på riktigt. Tempot blev mycket långsammare och det kändes jobbigare. Jag trodde det skulle bli bättre när jag hade sväng uppåt igen, längst den östra sidan, men då var sidovinden riktigt stark och jag var tvungen att hålla hårt i cykeln för att den inte skulle välta. Såg flera som hade stannat i vägrenen och fått punka och jag bad till gudarna att mina däck skulle klara sig. Trampade på så gott det gick, men cyklade inte längre om andra.

DSC_0085

Vätskestation vid Resmo

DSC_0032

Det var lite som att vara i trans. Allting var samma i sådan lång tid. Benen rörde sig i samma takt, överkroppen var fixerad i samma ställning och blicken fokuserad. Framåt, framåt, framåt. Transen bröts tillfälligt av alla fantastiskt människor som hejade på. Man ur huse stog längs vägen och hejade och tjoade, fantastisk känsla.

Efter en skön medvind över allvaret och långa vindiga raksträckor så var det dags att åka tillbaka över Ölandsbron igen. Mitt på bron slogs jag av att det var sista gången jag cyklade över bron och att hela Ölandsdelen var över och därmed bara 6 mil kvar. Det i kombination med sol och det fina havet gjorde att allting kändes bra. Inte långt kvar nu. Bara sex mil. Bara en liten dagstur normalt sett. Ingenting ju. När jag susade in på fastlandet med nerförsbacken i ryggen mötte jag andra cyklister som var på väg in för växling, lite mer än 2 timmar före mig, så dog min GPS-klocka. SKIT!!!! Den är verkligen min viktigaste grej just på cyklingen för den hjälper mig att hålla farten, annars kan jag sakta ner omedvetet. Så det var bara att fortsätta och försöka ta rygg på nån som såg ut att trampa på bra. Fastlandsrundan var väldigt fin den med men något backigare och kurvigare än Öland. Så även om vinden var mycket bättre så tog det ändå energi och jag var rätt trött när jag äntligen körde in mot Kalmar för min egen växling.

När jag kom fram till linjen där man hoppar av cykeln och springer in i växelområdet måste det ha sett rätt roligt ut, jag hade ju inte stått på nästan 7 timmar så att ställa sig på fötterna igen var minst sagt vingligt! Sprang inom toa och bytte dojor till löparskorna och gav mig ut ganska snabbt. Det var många tjejer i ombytestältet som satt och såg helt slut ut och jag vart plötsligt rädd för att fastna i växlingen och sitta kvar på bänken, så jag sprang iväg innan jag hann tänka längre.

Löpningen:
Löpningen bestod av 3 varv på en runda genom centrala Kalmar och sen ut i ett bostadsområde med skog och strand. Första biten var genom stan och WOW vilken kick jag fick av alla människor. Det kändes som att det aldrig tog slut med människor som stod längs banan och tittade snällt och skrek mitt namn och hejade. Vilken grej! De första kilometrarna gick därför bara av farten. Och man fick springa förbi mållinjen i varje varv, riktigt psykisk motiverande. Tre varv var ganska bra mentalt också, för det kändes inte jättelångt. Det var helt plötsligt inte längre ett maraton, det var bara tre varv. När jag kom ut ur stan hade jag kommit in i en lunk som kändes hållbar. Jag hade ju inte min klocka här, som vanligtvis är min bibel när jag är ute och springer för att veta vilket tempo jag håller och hur pulsen ser ut, med andra ord vilken form och kapacitet kroppen har för stunden. Men nu tvingades jag verkligen regrediera och känna efter hur kroppen mådde manuellt eller vad man ska säga, vilket var lite svårt. Målet var att hitta ett stabilt och lugnt tempo som jag kunde hålla hela löpningen utan att behöva gå. Bestämde från början att gå litegrann igenom alla vätskestationer för att hinna få i mig tillräckligt med energi och vatten. Så med de förutsättningarna bar det av.

Karta över löpbanan

Precis som jag hade hoppats, så kände jag mig ändå rätt bra ute på löpningen. Det är ju min favoritgren så jag kände att jag hade bra chanser att ta mig i mål. Första varvet hade jag mentalt byggt upp som ett prov-varv, för att känna på banan. Det riktiga jobbet skulle ske under andra varvet och förhoppningsvis skulle det sista varvet gå av bara farten vid tanke på målgången. Under första varvet planerade jag upp loppet och blev helt plötsligt så sjukt positiv och tänkte ”Men jag är ju snart i mål!” Det logiska tänkandet var uppenbart ordentligt påverkat haha! När första varvet var avklarat och även rundan genom stan och förbi målet så kände jag mig fortfarande väldigt glad. Jag njöt så sjukt mycket av alla hejarrop. Det går nästan inte att beskriva hur mycket allt publikstöd påverkade! Nu i efterhand känns det som det inte hade gått utan alla runt omkring. När jag sprang förbi målet log jag och Paul, som stod och tog emot folk i mål, snappade upp det och sa i högtalarna ”Ulrika, you WILL be an Ironman” (Det var ingen som gick i mål då så han hade väl ingenting att göra antar jag) och jag blev så otroligt peppad!

På väg ut ur stan såg jag också familjen igen, första gången på löpningen. Det första jag såg var pappa som sken upp och sprang bredvid mig. Sen slöt Simons mamma upp och sprang hon med. Jag såg Vånke och Mamma stå längre fram och hurra och heja. Jag blev så glad att det finns inte ord. Jag skuttade jämfota av glädje. Inte jättesmart energimässigt men så mycket gav det att få se dem.

DSC_0115

Första gången jag såg familjen på löpningen

Andra varvet blev som väntat tyngre. Ganska precis när jag kommit ut ur stan började benen kännas tyngre och jag blev trött. Magen började dessutom krångla ganska ordentligt. Sprang mellan vätskestationerna och bajamajorna och det tog nästan 4 stationer innan jag var okej igen (det är 2 km mellan varje). Och på väg in mot stan igen så såg jag helt plötsligt en välkänd figur ihopkurad längs trottaren…. Simon. Min fina, starka, underbara, älskade Simon. Där satt han. Inte sprang. Han tittade upp på mig med trötta, söta ögon och fick bara ur sig ”…..Jag har brutit”. Sen började vi båda gråta. Han hade totaltkollaps i magen och kunde inte ens gå framåt. Han hade blivit omhändertagen av funktionärerna som kallat på en bil som skulle ta honom tillbaka till området. Det var som att sticka en kniv i hjärtat på mig. Jag kände hans besvikelse i hela mig och jag visste precis hur han tänkte och kände. Det enda jag ville var att stanna hos Simon och fortsätta krama honom och följa med honom till tryggheten. Men jag hade fortfarande min egen resa att klara av. Simon ville att jag skulle springa vidare och efter att ha pausat hos honom en stund på trottoaren fortsatte jag springa. Det kändes hemskt att lämna honom. Lilla skrutten på trottaren. Mitt hjärta blödde.

Det blödde hela vägen in till stan. Där såg jag fina familjen igen som stod vid inloppet till stan och jag skrek till dem att Simon hade brutit. Pappa, min fina pappa som sprang bredvid mig igen och höll min hand, frågade om det var jobbigt och jag kände svaret i hela kroppen. ” Nu börjar det bli jobbigt pappa…” och jag bara kände all energi som de skickade över staketet till mig! Flöt på all energi från åskådarna genom kilometrarna genom innerstan och helt plötsligt var jag på väg ut ur stan igen.

Det sista varvet. Sista. Innan målgång. Innan jag skulle bli en Ironman. Tanken gjorde mig hög och jag förminskade tankeverksamheten till att bara tänka ett steg långt och sen koppla loss huvudet. Låta kroppen ta över och göra sitt. Och det var så skönt. Att få lämna över allting till kroppen. Lite som ni vet när man ska montera en IKEA möbel och inte får rätt på någonting och lämnar över skruvmejseln och instruktionspappret till pojkvännen och bara ”HÄR! Varsågod”. Lite så var det. Huvudet lämnade över stafettpinnen och kroppen briljerade. Steg efter steg. Andetag efter andetag. Huvudet högt. Och utan att tänka på det så log jag. Upptäckte det genom att folk runtomkring som hejade på sa saker i stil med ”.. och hon LER! Vilken tjej! Heja!” . Jag kände i hela mig en sådan tacksamhet och lycka av att få göra det här. Mitt mål, mitt omöjliga, var jag just i fart med att göra. En vacker dag i vackra Sverige, vid vackra havet, med folk som bara öser kärlek över en, alla man älskar på en och samma plats och hejar på. Det är ju helt sjukt när man tänker på det.

DSC_0144

Andra varvet gjort. Ska bara igenom stan och sen ut på sista varvet!

DSC_0159

Med de känslorna i kombination med en värkande mage och trötta ben närmade jag mig tillslut den sista biten i innerstan innan min mållinje väntade på mig. Solen gick ner och mörkret la sig över Kalmar. Inne i stan hade folkmassorna ökat gånger hundra kändes det som, överallt var det packat med människor som skrek och hejade på, precis som om jag skulle vart först! För varje meter jag kom närmare mållinjen blev jag starkare och starkare, endorfinet flödade och hjärtat pumpade hårdare än det någonsin gjort. Inte av att vara andfådd utan av stundens storhet. Det var dags att gå i mål nu. Nu var det min tur. När jag hade 100 meter kvar skrek publiken som om jag var en superstjärna, de skrek mitt namn och tårarna bara brast. Alla var så fina! Jag höjde händerna i skyn och det utlöste världens vrål och jag bara sprang och grät och log och skrattade. Och helt plötsligt var den där. Den röda mattan. Mållinjen. ”ULRIKA, YOU ARE AN IRONMAN!”.

 

1120_043702

På väg mot mål! Lycka!!

1120_043701

1120_052196

Det var svårt att ta in stunden efter. Jag fick min medalj och en sån där rymdfilt att ha runt mig för att inte frysa. En volontär hjälpte mig runt till målfotot och mat-tältet. Jag hittade Simon som stod och väntade på mig och det var så underbart att få kramas! Jag slets mellan att vara ledsen för Simon och orolig för hur han mådde varvat med total eufori för min egen målgång. Han kallade till sig familjen som kom och det blev många fina tårfyllda kramar. Åh vad skönt det var! All spänning som byggts upp under en hel dag bara släppte och jag fick slappna av. Det var en så glad och lycklig stund. Vi stod där allihop och pratade om allt som hänt under dagen och allting som vi delat. För även om det enda jag såg av familjen var korta förbipasseringar så kände jag att de var där på plats och fick energi av det. Jag kände att Simon var igång på sitt lopp även om jag inte såg honom. Det handlar nog mycket om det, att låta tankar på människor som man älskar styra kroppen framåt. Lite som näring. Bensin för själen.

DSC_0184

Den känslan alltså <3

DSC_0183

DSC_0191

Trötta och lyckliga

DSC_0207

SÅ efterlängtad

När kroppen började stelna och både jag och Simon frös tog vi hejdå av familjen för kvällen och gick in i målområdet igen, där vi fick lite mat innan vi hämtade ut våra grejer på växelområdet. Det var svårt att gå och man möttes av andra människor med trötta, lyckliga ögon och stapplande steg med medalj runt halsen. Precis när vi hade checkat ut cyklarna så passerade vi löpbanan där några deltagare fortfarande var ute och kämpade. Vi hade egentligen tänkt att stanna och kolla på när siste man gick i mål, men Simon mådde inget vidare och jag var trött så vi gick hem till hotellrummet igen. Efter en varm dusch var det nästan overkligt att få krypa ner i de frasiga hotellakanen. Jag försökte hålla mig vaken för att få i mig lite kalorier men sömnen bara kom. Det var ingenting att säga emot, någon starkare impuls har jag nog aldrig känt. Det var dags att vila nu helt enkelt. Och det var så skönt att få släppa taget. Stolt, glad, lycklig och trött somnade jag.

Efteråt:
Nu har jag har fått ta mina dagar denna vecka att smälta allting. Tänka igenom var det egentligen var som hände i lördags. Då inser jag storheten i det. Det fina, det där som tar luften ur lungorna. För det var mer än bara en fysisk prestation. Det var drömmar, längtan, vilja, kärlek och ett jävla anamma. För mitt när allting var som mest jobbigt. När jag kände att nu orkar jag inte mer. Då tog kroppen över. Den tog över styrspaken och klappade mig på axeln och sa ”Det är lugnt, jag tar över härifrån”. Och varje gång jag tänker tillbaka på lördag så slår det mig så hårt, det är ju det här som är livet. Få gå utanför det som är bekvämt och bekant och utmana mig själv, ställa mig på kanten där allting känns darrigt och skakigt. Testa min kropp och min glöd. Allt annat är bara däremellan. Det är ju nu som jag lever. Jag har aldrig känt mig så levande som i lördags.

IMG_9047

Den här har jag på mig 24/7

För det kommer nämligen aldrig att bli lätt. Det ska inte vara lätt. Då är det ingen match, det ger ingenting. Jag står still. Jag vill framåt. Träning är inte bara att lyfta tyngder på ett gym eller gå på intetsägande bodypump-klasser med folk som bryr sig mer om vad de har på sig. Träning är en uppoffring. Ett berg. Det kommer alltid att vara lättare att stanna hemma i soffan än att ta vatten över huvudet och kasta sig huvudstupa in i någonting som får det att svartna för ögonen. När man tänker ”Varför gör jag det här mot mig själv?”. Då tänker jag på känslan efteråt. När man har tvingat sig själv genom stormen och kommer ut på andra sidan, i lugnet. När man står där röd, svettig, tuffsig och stolt. Hela kroppen skakar. Skälver. Man lyssnar och varje skak känns som att det är morse-signaler från kroppen. Den säger ”Tack. Tack för att du gjorde det här”.

Det kommer aldrig vara lätt att bli starkare. Det räcker inte med att lyfta tyngre och få en större biceps. Det är inte det som är styrka. Styrka sitter djupare. Att kunna se ljuset när allting är mörker, kunna känna glädje när allt annat är sorg, kunna älska och se kärlek runt dig när du är som svagast. Jag pratar om att bli starkare i hjärtat med kroppen som verktyg. Genom att övervinna det omöjliga lära känna din allra innersta kärna. Det är verkligen som klyshan säger. Ingenting är omöjligt. Omöjligt tar bara lite längre tid.

1120_056746