Idag jobbade jag sista dagen innan lite långledigt från min frontmånad på IKEA-varuhuset i Linköping och gjorde det som jag längtat efter i veckor. Satte mig på tåget hem, MOT IRONMAN!!!!

Det hade inte gått in riktigt förrän jag satt där och såg solen skina över de smålänska skogarna och det var som en känslomässig blandning mellan att någon slog mig med en stekpanna, berätta att jag vunnit 5 miljoner och att åka Balder på Liseberg. Satt i princip och höll i mig i fönsterkarmen och log obehagligt med tänderna (stackars mina medresenärer) medan pulsen sköt i höjden var och varannan minut. HISNANADE! Nu känner jag bara mig så OTROLIGT TAGGAD och glad och lycklig och nervös och pirrig och glad! Nu gäller det! Imorrn bitti åker vi!

Mentalt har jag hunnit tänka igenom det här ordentligt och förlikat mig med tanken på att jag kommer komma i mål under heroes hour (dvs den sista timman, mellan 15h-16h). Det känns verkligen helt okej för det är inte tiden som är i fokus nu. En viktig sak tror jag är att verkligen försöka ta vara på tiden och försöka njuta. Det här är stunden jag har väntat så länge på och den kommer aldrig komma igen. För även om jag skulle göra ett Ironman igen så kommer det inte vara mitt första och jag kommer inte ha samma upplevelse. Lite som det var i Vätter Challenge detta året, och vid mitt andra marathon. Det är något visst med en första gång där du inte vet överhuvud taget hur kroppen kommer regera…

Nu har jag och Simon gjort packlista, skrivit ut alla papper och förberett oss för att lämna iväg lilla Vilda över helgen. Vi är lite som två rashästar på mållinjen. En betryggande tanke är att våra familjer kommer att vara på plats på lördag. Det känns verkligen jätteskönt faktiskt 🙂 <3

Uppdaterar imorgon igen när vi är på vägen!

image2 (1)