För varje dag som går närmare loppet så blir det som man skalar av lager för lager. Lite som en stor… kronärtskocka. Tillslut, när man har dragit av blad för blad, är det bara den där kärnan kvar. Det goda delikatesshjärtat. Nu närmar jag mig hjärtat. Målet för hela resan. Det gör mig nervös…

Sedan Vätter Challenge så har det mest gått i ett (som vanligt). Sista veckan på semestern och nu denna veckan första dagarna på nya jobbet vilket har varit minst sagt intensivt. Jag har både lite ångest över att det blir så lite träning men jag känner också att det inte finns så mycket jag kan göra nu. Det är för nära. Jag kan bara försöka fokusera inåt och komma ifatt mentalt inför den stora prövningen. Man skulle kunna tro att jag är rädd och att det suger i magen mest, vilket det är, men det varvas med att känna värme och spänning och pirr. Jag känner mig flera gånger per dag så jäkla taggad på att dra igång och låta kroppen göra vad den få ska. Skifta över fokus från huvudet, som alltid är igång på mig annars, och låta kroppen få styra skutan och ta sig an denna utmaningen för en gång skull.

Det blev ingen race report från mig om Vätter Challenge detta år. Anledningen till det är att det inte riktigt kändes så hisnande som förra året. Jag fick någon slags avståndsreaktion efteråt. Precis som Simon skrev så gick vi båda in med mindset att köra ett lugnt övningsrace och inte ta ut krafterna för mycket utan mest bara njuta. Tråkigt nog så påverkade det också upplevelsen lite. Det var inte lika ofattbart som det var förra året. Visst fasen var det jobbigt, riiiiktigt jobbigt. Men då kom den ännu jobbigare tanken ”Hur ska det här gå DUBBLA AVSTÅNDET?!!?” Det kändes lite ofattbart och jobbigt att tänka på… Det vart lite för nära helt enkelt. Dagarna efter det loppet så fick jag lite bakslag och ville inte träna någonting av grenarna. Jag hade inget sug alls. Så jag tog en liten paus.

Jag har gjort lite styrkepass och små springrundor istället. Kanske inte det bästa rent strategiskt och så men jag har inte förmått mer. Då får man lyssna på kroppen helt enkelt. Nu känns det som tur var lite bättre 🙂 Mycket tack vare alla bidrag som har trillat in till insamlingen de senaste dagarna. Det har verkligen givit energi och motivation! Det är lite som om jag blivit påmind varför vi gör det här och vad som är viktigt i livet. Jag ska inte prestera på Ironman. Jag ska inte slå någon annan. Jag ska inte vara snabbast. Jag ska ta mig runt. Jag ska ta mig över mållinjen, strunt samma vilken tid det blir. Sedan förra SM-tävlingen där alla deltagarna var så ofantligt duktiga och snabba så fick jag lite prestationsångest och jämförde mig med de bästa och kände mig dålig. Just precis sådär som tar bort all min glädje och som jag inte vill att någon ska känna. Så det var dags att återfå fokus igen. Mitt mål, min kropp, mitt lopp. Och då, då kom allt tillbaka! PANG!

För oavsett hur det går nästa lördag, så har jag och Simon tillsammans under ett år haft ett gemensamt mål som vi målmedvetet har kämpat mot för en godhjärtad, viktig och medmänsklig sak. Vi har samlat in tusentals kronor för att förbättra andra människors liv och därför, oavsett om jag kommer över mållinjen eller inte, så når vi i hamn. Jag är en vinnare. Simon är en vinnare. Jag kan. Det är som att det tagit mig ett år att inse att det inte alls handlar om prestationen. Det handlar om inställningen. Om mina tankar om mig själv och min förmåga. Det är inte de fysiska gränserna som begränsar. Det är de mentala.

Ullis på toppen

Ain’t no mountain high enough. Är det en kulle eller ett berg? Är glaset halvfullt eller halvtomt?