Landsvägscykling är inte min favoritsport…

Jag försöker och jag försöker och jag försöker och jag försöker.
1) Det går så fort att jag är livrädd 95% av tiden, eftersom minsta lilla sten eller vindpust kan få en att krascha och dö.
2) Fötterna sitter fast i pedalerna som jag hela tiden glömmer att knäppa loss i tid och skulle jag tillhändelsivis köra på den där stenen så bara välter jag.
3) Jag känner mig såå ful i  blöjshorts, hjälm och glasögon. Det är något med min huvudform..
4) Jag måste hela tiden ha koll på utrustningen och att alla kuggar sitter där de ska och vinklar hit och dit. Jämfört med löpningen och simningen där jag bara har mig själv att tänka på, mitt eget maskineri, så är cyklingen en stor utmaning för mig.
5) Dessutom är jag långsam.

Spinning fullkomligt älskar jag, där jag kan både vara DJ och köra totalt slut på mig själv så mjölksyran bara sprutar. Men på landsvägscyklingen blir jag ofta knappt andfådd eftersom jag inte vågar trycka på alls. Dessutom tar det sån otrolig TID jämfört med löpningen. Som ni hör är jag lite irriterad. Igår hade jag världens sämsta pass på cykeln. Vi cyklade från Malmö till Bjärred och tillbaka, ca 4 mil. Det var motvind och det gick i snigelfart, hur mycket jag än försökte. Det väcks en massa ilska i mig när jag sitter på den där jäkla hojen. Jag som nästan aldrig brukar bli orimligt arg. Tårarna sprutar minst en gång per långpass. Hur ska detta gå? Jag är orolig.

Man ska väl vara ärlig med sina svagheter tycker jag, och här har ni min.
Cykeljävel.

//Ullis