Efter mer än 1,5 månader, vad som känts som en ohyggligt lång period, ser det ut som om jag äntligen är på banan igen. Efter att mitt halsont sakta försvunnit och energin återvänt så började jag under förra veckan med några trevande första träningspass. Lite uppförsbacke har det varit, både psykiskt och fysiskt. Det är mycket vana och rutin som håller igång kontinuiteten i träningen, och jag måste ladda mentalt för att bygga upp det igen. Fysiskt har upplever jag att andningen är ansträngd och mycket av min styrka och stabilitet har tappats. Det senare känns lite som när man brutit armen när var liten och efter ett par veckor fick ta av gipset för att återfinna  ett kraftlöst bihang.  På de första rundorna ser det ut som att jag har tappat uppskattningsvis 45 sekunder per kilometer på 10km tränings-tempo.

Men jag är otroligt glad ändå måste jag säga! Det är helt fantastiskt att äntligen äntligen äntligen få komma ut och röra på sig ordentligt. Speciellt nu när våren är här på riktigt i Linköping. Det är grönt och fint ute i motionsspåren och man slipper pälsa på sig så fort man ska utanför dörren. Under de första löprundorna har det också snabbt känts allt bättre. Framför allt andningen har förbättrats från att vara riktigt till helt okej.

Man ska ju lära sig av sina misstag och jag har försökt reflektera kring sjukan jag haft. På labbproverna jag nämnde i förra inlägget fick jag inga tydliga besked nämligen. Sköldkörteln fungerade som den ska och TWAR-provet visade att jag har haft en infektion tidigare, men inte vid provtillfället. Så jag har inget säkert facit på vad det var, även om TWAR är känns rimligt. Anledningarna till att det det blev så långdraget har jag också funderat över. Jag det var riktigt dumt av mig att köra de sista två-tre träningspassen när jag började känna mig lite hängig, framför allt det där sista 3-timmars spinningpasset. Man vet ju att man ska lyssna på kroppens signaler. Men det ääär ju så lätt att säga till sig själv att man bara mesar sig och letar ursäkter. När jag väl var sjuk var jag nog rätt bra på att ta hand om mig själv ordentligt. Men jag tror en bidragande faktor till långvarigheten var att jag innan  utsatt mig själv för en lång och väldigt stressig period med arbetssökande, examensarbete, veckopendling och mycket träning. Stress ska aldrig underskattas, även om det inte nödvändigtvis leder till sjukdom så kan det definitivt hämma  träningseffekt med. Som tur är ser det ut att bli en betydligt lugnare och mer fokuserad period framöver nu 🙂

marathon_meme

Med mindre än två veckor kvar till Stockholm Marathon känns det såklart lite nervöst att ha ett långt uppehåll och fem löppass i benen. Min målsättning är ändå att delta i loppet och göra mitt bästa för att njuta av den fantastiska upplevelsen och folkfesten som loppet är. Det blir däremot inget tidsmål, jag får ta det steg för steg. Förra året var både jag och Ulrika riktigt dåligt förberedda med, och runt kom vi ju ändå, med en fantastisk upplevelse i bagaget!

stockholm_marathon_2014

Under Stockholm Marathon 2014, fortfarande pigga? Jag inväntar en hämndbild från Ulrika i hennes nästa inlägg 😉

Träningsplanen just nu är att försiktigt öka träningsmängden igen. Först genom att bygga upp antalet träningspass per vecka och hålla dem relativt korta. Sedan, under resten av sommaren, kommer fokus vara att bygga den volym (längd) på passen som kommer krävas för Ironman Kalmar. Mer om det kommer framöver!